Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Then answered Job, and said,
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
Oh that my vexation could be truly weighed, and my calamity; oh that men might lift it up in the balances at once!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
For now it is already heavier than the sand of the sea: therefore are my words confused.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
For the arrows of the Almighty are within me, the poison whereof my spirit drinketh it: the terrors of God set themselves in array against me.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Doth the wild ass bray over the grass? or loweth the ox over his fodder?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Is ever tasteless food eaten without salt? or is there any flavor in the white of an egg?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
My soul refuseth to touch them: they are unto me like disgusting food.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Oh that some one would grant the accomplishment of my request; and that God would grant me the fulfillment of my hope!
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
Yea, that it would please God that he might crush me: that he would let loose his hand, and make an end of me!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Then would this be still my comfort; yea, I would rejoice in my pain while be would not spare: that I have not gainsaid the commands of the Holy One.—
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
What is my strength, that I should wait? and what my end, that I should yet longer retain my patience?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Is the strength of stones my strength? or is my flesh brazen?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Truly, am I not without my help in me? and is not wise counsel driven far away from me?
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
As though I were one who refuseth kindness to his friend, and forsaketh the fear of the Almighty:
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
My brothers are treacherous as a brook, like flowing brooks they pass along;
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
Which are made turbid by reason of the ice, wherein the snow hideth itself;
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
At the time when they feel the warmth, they vanish; when it is hot, they are quenched out of their place.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
The paths of their course wind themselves along; they go in the wilderness and are lost.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
The caravans of Thema look hither, the travelling companies Sheba hope for them;
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
But they stand ashamed because they had trusted; they come thither and are made to blush.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
For truly now ye are like such a one: ye see my terrible state and are afraid.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Have I then ever said, Give me something, and out of your property offer a bribe in my behalf?
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
And deliver me from the hand of the adversary? and redeem from the hand of tyrants?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Teach me, and I will indeed remain silent; and wherein I erred give me to understand.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
How pleasant are straightforward words! but what doth arguing prove?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Do ye think to reprove words, and [to regard] as wind the speeches of one that is despairing?
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Yea, ye would cast any thing upon the fatherless, and ye would dig a pit against your friend.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
But now, if it please you, turn yourselves toward me, and [say] whether I would lie before your face.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Reflect again, I pray you, there will be no wrong: yea, reflect once more, my righteousness [will be found] therein.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Is there any wrong on my tongue? or should my palate not understand [if I spoke] what is iniquitous?
