Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
BUT Job answered and said,
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
Oh that my grief were throughly weighed, and my calamity laid in the balances together!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
For now it would be heavier than the sand of the sea: therefore my words are swallowed up.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
For the arrows of the Almighty are within me, the poison whereof drinketh up my spirit: the terrors of God do set themselves in array against me.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Doth the wild ass bray when he hath grass? or loweth the ox over his fodder?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Can that which is unsavoury be eaten without salt? or is there any taste in the white of an egg?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
The things that my soul refused to touch are as my sorrowful meat.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Oh that I might have my request; and that God would grant me the thing that I long for!
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
Even that it would please God to destroy me; that he would let loose his hand, and cut me off!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Then should I yet have comfort; yea, I would harden myself in sorrow: let him not spare; for I have not concealed the words of the Holy One.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
What is my strength, that I should hope? and what is mine end, that I should prolong my life?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Is my strength the strength of stones? or is my flesh of brass?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Is not my help in me? and is wisdom driven quite from me?
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
To him that is afflicted pity should be shewed from his friend; but he forsaketh the fear of the Almighty.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
My brethren have dealt deceitfully as a brook, and as the stream of brooks they pass away;
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
Which are blackish by reason of the ice, and wherein the snow is hid:
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
What time they wax warm, they vanish: when it is hot, they are consumed out of their place.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
The paths of their way are turned aside; they go to nothing, and perish.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
The troops of Tema looked, the companies of Sheba waited for them.
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
They were confounded because they had hoped; they came thither, and were ashamed.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
For now ye are nothing; ye see my casting down, and are afraid.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Did I say, Bring unto me? or, Give a reward for me of your substance?
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
Or, Deliver me from the enemy’s hand? or, Redeem me from the hand of the mighty?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Teach me, and I will hold my tongue: and cause me to understand wherein I have erred.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
How forcible are right words! but what doth your arguing reprove?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Do ye imagine to reprove words, and the speeches of one that is desperate, which are as wind?
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Yea, ye overwhelm the fatherless, and ye dig a pit for your friend.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Now therefore be content, look upon me; for it is evident unto you if I lie.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Return, I pray you, let it not be iniquity; yea, return again, my righteousness is in it.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Is there iniquity in my tongue? cannot my taste discern perverse things?
