Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Bvt Iob answered, and said,
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
Oh that my griefe were well weighed, and my miseries were layed together in the balance.
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
For it woulde be nowe heauier then the sande of the sea: therefore my wordes are swallowed vp.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
For the arrowes of the Almightie are in me, the venime whereof doeth drinke vp my spirit, and the terrours of God fight against me.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Doeth the wilde asse bray when he hath grasse? or loweth the oxe when he hath fodder?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
That which is vnsauerie, shall it be eaten without salt? or is there any taste in the white of an egge?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
Such things as my soule refused to touch, as were sorowes, are my meate.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Oh that I might haue my desire, and that God would grant me the thing that I long for!
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
That is, that God would destroy me: that he would let his hand go, and cut me off.
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Then should I yet haue comfort, (though I burne with sorowe, let him not spare) because I haue not denyed the wordes of the Holy one.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
What power haue I that I should endure? or what is mine end, if I should prolong my life?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Is my strength the strength of stones? or is my flesh of brasse?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Is it not so, that there is in me no helpe? and that strength is taken from me?
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
He that is in miserie, ought to be comforted of his neighbour: but men haue forsaken the feare of the Almightie.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
My brethre haue deceiued me as a brook, and as the rising of the riuers they passe away.
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
Which are blackish with yee, and wherein the snowe is hid.
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
But in time they are dryed vp with heate and are consumed: and when it is hote they faile out of their places,
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
Or they depart from their way and course, yea, they vanish and perish.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
They that go to Tema, considered them, and they that goe to Sheba, waited for them.
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
But they were confounded: when they hoped, they came thither and were ashamed.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
Surely nowe are ye like vnto it: ye haue seene my fearefull plague, and are afraide.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Was it because I said, Bring vnto me? or giue a rewarde to me of your substance?
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
And deliuer me from the enemies hande, or ransome me out of the hand of tyrants?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Teach me, and I wil hold my tongue: and cause me to vnderstande, wherein I haue erred.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Howe stedfast are the wordes of righteousnes? and what can any of you iustly reproue?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Doe ye imagine to reproue wordes, that the talke of the afflicted should be as the winde?
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Ye make your wrath to fall vpon the fatherlesse, and dig a pit for your friende.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Nowe therefore be content to looke vpon me: for I will not lie before your face.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Turne, I pray you, let there be none iniquitie: returne, I say, and ye shall see yet my righteousnesse in that behalfe.
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Is there iniquitie in my tongue? doeth not my mouth feele sorowes?
