Job 6
1 Då tog Job till orda och sade:
Saa tog Job til Orde og svarede:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
Gid man vejed min Harme og vejed min Ulykke mod den!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
Thi tungere er den end Havets Sand, derfor talte jeg over mig!
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
Thi i mig sidder den Almægtiges Pile, min Aand inddrikker deres Gift; Rædsler fra Gud forvirrer mig.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Skriger et Vildæsel midt i Græsset, brøler en Okse ved sit Foder?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
Spiser man ferskt uden Salt, smager mon Æggehvide godt?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
Min Sjæl vil ej røre derved, de Ting er som Lugt af en Løve.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Ak, blev mit Ønske dog opfyldt, Gud give mig det, som jeg haaber;
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
vilde Gud dog knuse mig, række Haanden ud og skære mig fra,
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
saa vilde det være min Trøst — jeg hopped af Glæde trods skaanselsløs Kval at jeg ikke har nægtet den Helliges Ord.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
Hvad er min Kraft, at jeg skal holde ud, min Udgang, at jeg skal være taalmodig?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
Er da min Kraft som Stenens, er da mit Legeme Kobber?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
Ak, for mig er der ingen Hjælp, hver Udvej lukker sig for mig.
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
Den, der nægter sin Næste Godhed, han bryder med den Almægtiges Frygt.
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
Mine Brødre sveg mig som en Bæk, som Strømme, hvis Vand svandt bort,
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
de, der var grumset af os, og som Sneen gemte sig i,
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
men som svandt ved Solens Glød, tørredes sporløst ud i Hede;
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
Karavaner bøjer af fra Vejen, drager op i Ørkenen og gaar til Grunde;
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
Temas Karavaner spejder, Sabas Rejsetog haaber paa dem,
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
men de beskæmmes i deres Tillid, de kommer derhen og skuffes!
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
Ja, slige Strømme er I mig nu, Rædselen saa I og grebes af Skræk!
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
Har jeg mon sagt: »Giv mig Gaver, løs mig med eders Velstand,
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
red mig af Fjendens Haand, køb mig fri fra Voldsmænds Haand!«
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Lær mig, saa vil jeg tie, vis mig, hvor jeg har fejlet!
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Redelig Tale, se, den gør Indtryk; men eders Revselse, hvad er den værd?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Er det jer Hensigt at revse Ord? Den fortvivledes Ord er dog Mundsvejr!
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
Selv om en faderløs kasted I Lod og købslog om eders Ven.
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Men vilde I nu dog se paa mig! Mon jeg lyver jer op i Ansigtet?
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Vend jer hid, lad der ikke ske Uret, vend jer, thi end har jeg Ret!
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Er der Uret paa min Tunge, eller skelner min Gane ej, hvad der er ondt?
