Job 5
1 Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig, och till vilken av de heliga kan du vända dig?
“Ui eni, ka ʻoku ai ha taha te ne talia koe; pea ko hai ʻi he kau māʻoniʻoni te ke hanga ki ai?
2 Se, dåren dräpes av sin grämelse, och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.
He ʻoku tāmateʻi ʻe he houhau ʻae tangata vale, pea fakaʻauha ʻe he tuputāmaki ʻae fakavalevale.
3 Jag såg en dåre, fast var han rotad, men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning.
Kuo u mamata ki he vale kuo aka, kae fakafokifā ne u tuku hono ʻapi ki he malaʻia.
4 Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning, de förtrampas i porten utan räddning.
ʻOku mamaʻo ʻene fānau mo e hūfanga, ʻoku taʻomia ʻakinautolu ʻi he matapā, pea ʻoku ʻikai ha fakahaofia.
5 Av hans skörd äter vem som är hungrig, den rövas bort, om och hägnad med törnen; efter hans rikedom gapar ett giller.
ʻOku kai honau taʻu ʻe he fiekaia, ʻo ne faʻao ia, ʻio, mei he loto ʻakau talatala, pea ʻoku folo hifo ʻe he kaihaʻa ʻenau koloa.
6 Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet, ej ur marken skjuter olyckan upp;
Neongo ʻoku ʻikai ʻalu hake mei he efu ʻae angahala, pea ʻoku ʻikai tupu mei he kelekele ʻae mamahi;
7 nej, människan varder född till olycka, såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.
Ka kuo fanauʻi ʻae tangata ki he mamahi, ʻo hangē ko e puna hake ʻae kalofiama.
8 Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud, åt Gud hemställde jag min sak,
“Ko ia te u kumi ki he ʻOtua, pea te u tuku ʻeku ngāue ki he ʻOtua:
9 åt honom som gör stora och outrannsakliga ting, under, flera än någon kan räkna,
He ko ia ia ʻoku ne faʻa fai ʻae ngaahi meʻa lahi mo taʻefaʻaʻilo; ko e ngaahi meʻa fakaofo mo taʻefaʻalaua:
10 åt honom som låter regnet falla på jorden och sänder vatten ned över markerna,
Ko ia ia ʻoku ne foaki ʻae ʻuha ki he kelekele, pea ne fekau hifo ʻae ngaahi vai ki he tokaʻanga ngoue:
11 när han vill upphöja de ringa och förhjälpa de sörjande till frälsning.
Koeʻuhi ke hiki ki ʻolunga ʻakinautolu ʻoku māʻulalo; kae hakeakiʻi ke moʻui ʻakinautolu ʻoku tangi.
12 Han är den som gör de klokas anslag om intet, så att deras händer intet uträtta med förnuft;
ʻOku ne motuhi ʻae fakakaukau ʻoe fie poto, pea ʻoku ʻikai faʻa fai ai ʻe honau nima ha momoʻi meʻa.
13 han fångar de visa i deras klokskap och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag:
ʻOku ne tauheleʻi ʻae poto ʻi heʻenau fiepoto: pea ko e fakakaukau ʻoe anga pikopiko ʻoku fakataʻeaongaʻi,
14 mitt på dagen råka de ut för mörker och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.
ʻOku nau fekitaki mo e poʻuli ʻi he kei ʻaho, pea tautaufā ʻi he hoʻatāmālie ʻo hangē ko e pō.
15 Så frälsar han från deras tungors svärd, han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand.
Ka ʻoku ne fakahaofia ʻae masiva mei he heletā ʻo honau ngutu, pea mei he nima ʻoe mālohi.
16 Den arme kan så åter hava ett hopp, och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.
ʻOku tupu ai ʻi he masiva ʻae ʻamanaki lelei, pea ko e angahala ʻe tāpuni hono ngutu ʻoʻona.
17 Ja, säll är den människa som Gud agar; den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta.
“Vakai, ʻoku monūʻia ʻae tangata ʻoku tautea ʻe he ʻOtua: ko ia, ʻoua naʻa ke taʻetokangaʻi ʻae tautea mei he Māfimafi:
18 Ty om han och sargar, så förbinder han ock, om han slår, så hela ock hans händer.
He ʻoku ne fakamamahi, pea ʻoku ne nonoʻo: ʻoku ne hokaʻi, kae fakamoʻui ʻe hono nima ʻoʻona.
19 Sex gånger räddar han dig ur nöden, ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.
ʻE fakahaofi ʻe ia ʻa koe ʻi he mamahi ʻe ono: ʻio, ʻi he meʻa ʻe fitu ʻe ʻikai ha kovi te ne lavaʻi koe.
20 I hungerstid förlossar han dig från döden och i krig undan svärdets våld.
Te ne huhuʻi koe mei he mate ʻi he honge: pea mei he mālohi ʻoe heletā ʻi he tau.
21 När tungor svänga gisslet, gömmes du undan; du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.
ʻE fufū koe mei he tautea ʻoe ʻelelo: pea ka haʻu ʻae fakaʻauha ʻe ʻikai te ke manavahē ai.
22 Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le, för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan;
Te ke kata koe ʻi he fakaʻauha mo e honge: pea ʻe ʻikai te ke manavahē ki he fanga manu fekai ʻoe fonua.
23 ty med markens stenar står du i förbund, och med djuren på marken har du ingått fred.
He te mou kaumeʻa mo e ngaahi maka ʻoe fonua: pea ʻe fiemālie mo koe ʻae fanga manu ʻoe fonua.
24 Och du får se huru din hydda står trygg; när du synar din boning, saknas intet däri.
Pea te ke ʻilo ʻe melino pe ho nofoʻanga; te ke ʻaʻahi ki ho ʻapi, pea ʻe ʻikai te ke angahala.
25 Du får ock se huru din ätt förökas, huru din avkomma bliver såsom markens örter.
Pea te ke ʻilo foki ʻe tokolahi ho hako, pea ʻe tatau hoʻo fānau mo e mohuku ʻoe fonua.
26 I graven kommer du, när du har hunnit din mognad, såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.
Te ke hoko ki ho tanuʻanga ʻi he motuʻa lelei, ʻo hangē ko e ʻū koane ʻi hono faʻahitaʻu.
27 Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det; hör därpå och betänk det väl.
Vakai ko e meʻa ni, kuo mau ʻekea, pea ʻoku pehē pe ia; fanongo ki ai, pea ke ʻilo ia maʻau.
