Job 5
1 Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig, och till vilken av de heliga kan du vända dig?
Vaihi kawk noek ah, na kawkhaih lok pathim han kami om tih maw? Naa bang ih kaciim kaminawk khaeah maw nang qoi han?
2 Se, dåren dräpes av sin grämelse, och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.
Palungphui hmai baktih amngaehhaih mah kamthu to hum moe, uthaih mah kamthu to misong ah ohsak.
3 Jag såg en dåre, fast var han rotad, men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning.
Kamthu ih tangzun loe cak, tiah ka hnuk pongah, a ohhaih ahmuen to ka tangoeng pae roep.
4 Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning, de förtrampas i porten utan räddning.
Anih ih caanawk loe misa monghaih tawn o ai, khongkha ah ah atit o naah, bomkung tawn o ai.
5 Av hans skörd äter vem som är hungrig, den rövas bort, om och hägnad med törnen; efter hans rikedom gapar ett giller.
A aah ih cang loe zok amthlam kaminawk mah caak pae o ving; anih ih hmuenmaenawk loe mingcahnawk mah lomh pae o king.
6 Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet, ej ur marken skjuter olyckan upp;
Patangkhanghaih loe maiphu thung hoiah angzo ai, raihaih doeh long thung hoiah tacawt ai.
7 nej, människan varder född till olycka, såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.
Toe van bangah tapraek tahang hmai baktih toengah, kami loe raihaih tongh han ih ni tapen roe.
8 Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud, åt Gud hemställde jag min sak,
Toe kai loe Sithaw khaeah tahmenhaih ka hnik moe, ka raihaih to Sithaw khaeah ka tathlang han:
9 åt honom som gör stora och outrannsakliga ting, under, flera än någon kan räkna,
anih loe paroeai kalen hmuen, kroek laek ai hmuen, dawnrai koi hmuennawk to sak;
10 åt honom som låter regnet falla på jorden och sänder vatten ned över markerna,
Anih mah ni long ah kho angzohsak moe, lawk ah tui to longsak.
11 när han vill upphöja de ringa och förhjälpa de sörjande till frälsning.
Poek pahnaem kami to anih mah atoengh tahang moe, palungsae kami to monghaih ahmuen ah atoengh tahang.
12 Han är den som gör de klokas anslag om intet, så att deras händer intet uträtta med förnuft;
Minawk aling thaih kami mah kasae pacaeng ih hmuen akoep han ai ah, anih mah pakaa pae.
13 han fångar de visa i deras klokskap och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag:
Palungha kaminawk loe angmacae palunghahaih hoiah sak pacaeng ih hmuen pongah amansak moe, poek kangkawn kami amsakhaih to a phraek pae.
14 mitt på dagen råka de ut för mörker och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.
Nihcae loe khodai ah vinghaih tongh o moe, athun ah khoving baktiah loklam pathoep hoiah a caeh o.
15 Så frälsar han från deras tungors svärd, han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand.
Sithaw mah amtang kaminawk to thacak kami ih pakha hoi anih ih ban thung hoiah pahlong.
16 Den arme kan så åter hava ett hopp, och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.
To pongah amtang kaminawk loe oephaih tawnh o moe, katoeng ai hmuen mah anih ih pakha to tamuep pae.
17 Ja, säll är den människa som Gud agar; den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta.
Khenah, Sithaw mah patoengh ih kami loe tahamhoih; to pongah Thacak koek Sithaw mah thuitaekhaih to patoek hmah.
18 Ty om han och sargar, så förbinder han ock, om han slår, så hela ock hans händer.
Anih mah ahmaa caksak, toe ahmaa to komh pae let; nganbawh kana a paek, toe ngantuisak let.
19 Sex gånger räddar han dig ur nöden, ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.
Anih mah vai tarukto raihaih thung hoiah na loisak tih; ue, vai sarihto naah doeh kasae na tongh mak ai.
20 I hungerstid förlossar han dig från döden och i krig undan svärdets våld.
Anih mah khokhaa naah duekhaih thung hoiah na pahlong tih; misatuk naah doeh sumsen thacakhaih thung hoiah pahlong tih.
21 När tungor svänga gisslet, gömmes du undan; du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.
Lok amlai palai thung hoiah na pakaa ueloe, amrohaih phak naah, na zii mak ai.
22 Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le, för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan;
Amrohaih hoi khokhaahaih to na pahnui thuih ueloe, long nui ih hmawsaeng moinawk doeh na zii mak ai.
23 ty med markens stenar står du i förbund, och med djuren på marken har du ingått fred.
Azawn ih thlungnawk loe lokmaihaih ampui baktiah om ueloe, taw ih moisannawk loe kamongah nang hoi nawnto om o tih.
24 Och du får se huru din hydda står trygg; när du synar din boning, saknas intet däri.
Na ohhaih kahni im loe misa monghaih hoiah oh, tiah na panoek ueloe, na ohhaih ahmuen na phak naah, palungboenghaih om mak ai.
25 Du får ock se huru din ätt förökas, huru din avkomma bliver såsom markens örter.
Nang ih atiinawk loe paroeai pop o tih, na caanawk loe long ih phroh baktiah om o tih, tiah na panoek tih.
26 I graven kommer du, när du har hunnit din mognad, såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.
Atue phak naah aah ih cang baktiah, na mitong naah loe taprong ah na caeh tih.
27 Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det; hör därpå och betänk det väl.
Khenah, hae hmuen hae ka pakrong o, to hmuen loe oh tangtang; to pongah tahngai ah loe, na hoih haih hanah pakuem ah, tiah a naa.
