Job 41

1 Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?

E taea ranei a Rewiatana te kukume mai e koe ki te matau? te pehi ranei i tona arero ki te aho?

2 Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?

E whakanohoia ranei e koe he aho ki tona ihu? E pokaia ranei e koe tona kauae ki te matau?

3 Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?

E maha ranei ana inoi ki a koe? E korero ngawari ranei ia ki a koe?

4 Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?

E whakarite kawenata ranei ia ki a koe? e riro ai ia i a koe hei pononga oti tonu mai?

5 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?

Ka rite ranei ia ki te manu hei mea takaro mau? E herea ranei ia e koe hei mea ma au kotiro?

6 Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?

E waiho ranei ia hei taonga hokohoko ma nga ropu tangata hi ika? E wehewehea atu ranei ma nga kaihokohoko?

7 Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?

E kapi ranei tona kiri i o tao? tona pane i nga wero ika?

8 Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.

Kia pa tou ringa ki a ia; maharatia te whawhai, a kei pena a mua.

9 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.

Nana, he hori kau te manako ki a ia: e kore ranei tetahi e hinga noa ki te kite kau atu i a ia?

10 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

Kahore he tangata e maia rawa hei whakaoho i a ia: na ko wai e tu ki toku aroaro?

11 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

Ko wai te tangata nana te mea kua takoto wawe ki ahau, e whakautu ai ahau ki a ia? Ahakoa he aha te mea i raro i nga rangi, puta noa, naku katoa.

12 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

E kore e huna e ahau te korero mo ona wahi, mo tona kaha, mo te ataahua hoki o tona hanganga.

13 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

Ma wai e tihore a waho o tona kakahu? Ko wai e tae ki tana paraire rererua?

14 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

Ma wai e whakatuwhera nga tatau o tona mata? He wehi kei ona niho a taka noa.

15 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.

Ko tana e whakamanamana ai ko ona unahi pakari; tutaki rawa pera i te hiri piri tonu.

16 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

Na, i te tata tonu o tetahi ki tetahi, e kore te hau e puta i waenga.

17 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

Piri tonu ratou ki a ratou ano; mau tonu, e kore ano e taea te wehe.

18 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

Ka tihe ia, ka kowha mai te marama; a ko te rite i ona kanohi kei nga kamo o te ata.

19 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

E puta ana mai i tona mangai he rama mura, mokowhiti ana nga koraahi.

20 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.

Puta ana te paowa i ona pongaponga, me te mea no te kohua e koropupu ana, no te otaota e kaia ana.

21 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.

Ngiha ana nga waro i tona ha, rere atu ana te mura i tona mangai.

22 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.

Kei tona kaki te kaha e noho ana, e tuapa ana te pawera i tona aroaro.

23 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

Ko ona kikokiko tawerewere piri tonu: maro tonu ki runga ki a ia; e kore e taea te whakakorikori.

24 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.

Pakari tonu tona ngakau ano he kamaka; ae ra, maro tonu ano ko to raro kohatu huri.

25 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.

Ka whakarewa ia i a ia ki runga, ka wehi nga tangata nunui: na te pororaru ka porangi noa iho ratou.

26 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.

Ki te whai tetahi i a ia ki te hoari, e kore e taea; ahakoa e te tao, e te pere, e te koikoi ranei.

27 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.

Ki tona whakaaro he kakau witi te rino, he rakau popopopo te parahi.

28 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;

E kore ia e tahuti i te pere: ki a ia ka meinga noatia nga kohatu o te kotaha hei papapa.

29 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.

Kiia ake e ia nga patu hei papapa: e kataina ana e ia te huhu o te tao.

30 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

Ko raro ona e rite ana ki te kohatu koikoi: e wharikitia ana e ia a runga o te paru ano he patunga witi.

31 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

E meinga ana e ia te rire kia koropupu ano he kohua, me te moana kia rite ki te hinu.

32 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

E hangaia ana e ia he huarahi kia marama i muri i a ia; tera e maharatia he hina te moana.

33 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.

I te whenua nei kahore he mea hei rite mona, he mea i hanga nei kahore ona wehi.

34 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.

E titiro ana ia ki nga mea tiketike katoa: he kingi ia mo nga tama katoa a te whakapehapeha.