Job 41
1 Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?
Vai tu levijatanu vari ķert ar makšķeri, jeb viņa mēli ar dziļi iemestu virvi?
2 Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?
Vai tu viņam riņķi māki likt nāsīs un ar asmeni izdurt viņa žaunas?
3 Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?
Vai tu domā, ka tas tevis daudz lūgsies un labus vārdus uz tevi runās?
4 Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?
Vai viņš derēs derību ar tevi, ka tu viņu vari ņemt par mūžīgu vergu?
5 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?
Vai tu ar viņu varēsi spēlēties kā ar putniņu, jeb viņu saistīsi savām meitām?
6 Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?
Vai zvejnieku biedrībā viņu pārdod, vai viņu izdala pircējiem?
7 Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?
Vai tu viņa ādu vari piedurt pilnu ar šķēpiem, jeb viņa galvu ar žebērkļiem?
8 Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
Kad tu savu roku viņam pieliksi, tad pieminēsi, kāds tas karš, un vairs to nedarīsi.
9 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.
Redzi, tāda cerība ir velti; jau viņu ieraugot krīt gar zemi.
10 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
Neviens nav tik drošs, viņu kaitināt, - kas tad būtu, kas Man varētu celties pretim?
11 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
Kas Man ko laba papriekš darījis, ka Man to bija atmaksāt? Kas ir apakš visām debesīm, tas Man pieder.
12 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
Un lai vēl pieminu viņa locekļus, stiprumu un viņa vareno augumu.
13 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
Kas drīkstētu viņa bruņas atsegt, kas līst viņa zobu starpā?
14 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
Kas viņa vaiga žokļus var atplēst? Ap viņa zobiem ir briesmas.
15 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.
Lepni ir viņa bruņu zvīņas, cieti kā ar zieģeli saspiesti kopā.
16 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
Viens tik tuvu pie otra, ka ne vējš netiek starpā.
17 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
Tie līp viens pie otra, un turas kopā, ka nešķiras.
18 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
Viņš šķauda ugunis, un viņa acis ir kā rīta blāzmas stari.
19 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.
No viņa mutes šaujās ugunis, degošas dzirksteles no tās izlec.
20 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.
No viņa nāsīm iziet dūmi kā no verdoša poda un katla.
21 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.
Viņa dvaša varētu iededzināt ogles, un liesmas iziet no viņa mutes.
22 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.
Viņa kakls ir visai stiprs, un viņa priekšā lec bailes.
23 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
Viņa miesas locekļi kā sakalti, tie turas cieti kopā, ka nevar kustināt.
24 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.
Viņa sirds ir cieta kā akmens un cieta kā apakšējais dzirnu akmens.
25 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.
Kad viņš ceļas, tad stiprie izbīstas, no bailēm tie paģībst.
26 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.
Kad viņam cērt ar zobenu, tas nekož, nedz šķēps, ne bulta, ne žebērklis.
27 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.
Dzelzs priekš viņa kā salmi, un varš kā sapraulējis koks.
28 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;
Bulta viņu neaiztrieks; lingas akmeņi viņam ir kā pelus.
29 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
Lielas bozes viņam ir kā pelus, viņš smejas, kad šķēps svelpj.
30 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
Viņa pavēderē asi kasīkļi, un kā ar ecešām viņš brauc pa dubļiem.
31 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
Viņš dara, ka dziļumi verd kā pods, un sajauc jūru kā zalves virumu.
32 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
Kur viņš gājis ceļš spīd; tie ūdens viļņi ir kā sudraboti.
33 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.
Virs zemes cits viņam nav līdzinājams, viņš tāds radīts, ka nebīstas.
34 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.
Viss, kas ir augsts, viņam nav nekas; viņš visu lepno zvēru ķēniņš.
