Job 41
1 Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?
Kihúzod-e a leviátánt horoggal, s kötéllel lenyomod-e nyelvét?
2 Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?
Teszel-e kákagúzst orrába és kampóval átlyukaszthatod-e állkapcsát?
3 Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?
Fog-e könyörögni neked, avagy szelíden beszél-e hozzád?
4 Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?
Köt-e veled szövetséget, veheted-e örökre szolgául?
5 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?
Játszhatsz-e vele mint madárral, s megkötöd-e leányzóid számára?
6 Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?
Alkudnak-e rajta kalmártársak, szétosztják-e kereskedők közt?
7 Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?
Megrakod-e tüskékkel a bőrét és halászszigonnyal fejét?
8 Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
Vesd rá kezedet, gondolj harczra – nem teheted többé.
9 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.
Lám, az ember várakozása megcsalatkozott, hisz már láttára is leterül.
10 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
Nincs vakmerő, ki felingerelné: ki az tehát, ki én elémbe áll?
11 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
Ki előzött meg valamivel, hogy fizessek? Mi az egész ég alatt van, enyém az.
12 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
Nem hallgathatom el tagjait, sem hatalmának mivoltát, sem testalkatának kellemét.
13 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
Ki takarta fel ruhájának felszínét, páros fogsora közé ki hatol be?
14 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
Arczának ajtait ki nyitotta fel, fogai körül rettenet!
15 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.
Büszkeség pajzsainak csatornái, szoros pecséttel lezárva;
16 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
egyik éri a másikat, s levegő sem jut közéjök;
17 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
egyik tapad a másikhoz, összefogódznak s nem válnak szét.
18 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
Tüsszentése fényt sugároztat és szemei olyanok mint a hajnal szempillái.
19 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.
Szájából fáklyák csapnak ki, tüzes sziporkák szökkennek el.
20 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.
Orrlyukaiból füst megy ki, mint forró üstből kákatörzsön.
21 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.
Lehelete parazsat lobbant föl, és láng megy ki szájából.
22 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.
Nyakán erő tanyázik, előtte szökik a csüggedés.
23 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
Húsának lafantyúi feszesek, szilárdak rajta, nem fityegnek.
24 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.
Szíve szilárd mint a kő és szilárd mint az alsó malomkő.
25 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.
Emelkedésétől hatalmasak félnek, megtöretésétől megzavarodnak.
26 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.
Ha ki karddal éri, ez nem áll meg benne, sem dárda, kopja s nyílvas.
27 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.
Szalmának tekinti a vasat, korhadt fának az érczet;
28 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;
meg nem szalasztja az íjj fia, tarlóvá változnak át rajta parittyakövek.
29 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
Tarlónak tekinti a buzogányt, s nevet a lándzsának süvítésén.
30 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
Alul rajta kiélezett cserepek, cséplőszánt terít az iszapra.
31 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
Felforralja, mint a fazekat, a mélységet, olyanná teszi a tengert, mint keverő üstöt.
32 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
Mögötte világít egy ösvény, őszhajnak lehet gondolni az árt.
33 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.
Nincs földön párja neki, mely alkotva van rettenthetetlennek.
34 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.
Minden magast lenéz, király ő mind a büszke vadak fölött.
