Job 41
1 Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?
Prendras-tu le crocodile à l’hameçon? Saisiras-tu sa langue avec une corde?
2 Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?
Mettras-tu un jonc dans ses narines? Lui perceras-tu la mâchoire avec un crochet?
3 Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?
Te pressera-t-il de supplication? Te parlera-t-il d’une voix douce?
4 Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?
Fera-t-il une alliance avec toi, Pour devenir à toujours ton esclave?
5 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?
Joueras-tu avec lui comme avec un oiseau? L’attacheras-tu pour amuser tes jeunes filles?
6 Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?
Les pêcheurs en trafiquent-ils? Le partagent-ils entre les marchands?
7 Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?
Couvriras-tu sa peau de dards, Et sa tête de harpons?
8 Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
Dresse ta main contre lui, Et tu ne t’aviseras plus de l’attaquer.
9 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.
Voici, on est trompé dans son attente; A son seul aspect n’est-on pas terrassé?
10 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
Nul n’est assez hardi pour l’exciter; Qui donc me résisterait en face?
11 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
De qui suis-je le débiteur? Je le paierai. Sous le ciel tout m’appartient.
12 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
Je veux encore parler de ses membres, Et de sa force, et de la beauté de sa structure.
13 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
Qui soulèvera son vêtement? Qui pénétrera entre ses mâchoires?
14 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
Qui ouvrira les portes de sa gueule? Autour de ses dents habite la terreur.
15 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.
Ses magnifiques et puissants boucliers Sont unis ensemble comme par un sceau;
16 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
Ils se serrent l’un contre l’autre, Et l’air ne passerait pas entre eux;
17 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
Ce sont des frères qui s’embrassent, Se saisissent, demeurent inséparables.
18 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
Ses éternuements font briller la lumière; Ses yeux sont comme les paupières de l’aurore.
19 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.
Des flammes jaillissent de sa bouche, Des étincelles de feu s’en échappent.
20 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.
Une fumée sort de ses narines, Comme d’un vase qui bout, d’une chaudière ardente.
21 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.
Son souffle allume les charbons, Sa gueule lance la flamme.
22 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.
La force a son cou pour demeure, Et l’effroi bondit au-devant de lui.
23 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
Ses parties charnues tiennent ensemble, Fondues sur lui, inébranlables.
24 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.
Son cœur est dur comme la pierre, Dur comme la meule inférieure.
25 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.
Quand il se lève, les plus vaillants ont peur, Et l’épouvante les fait fuir.
26 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.
C’est en vain qu’on l’attaque avec l’épée; La lance, le javelot, la cuirasse, ne servent à rien.
27 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.
Il regarde le fer comme de la paille, L’airain comme du bois pourri.
28 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;
La flèche ne le met pas en fuite, Les pierres de la fronde sont pour lui du chaume.
29 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
Il ne voit dans la massue qu’un brin de paille, Il rit au sifflement des dards.
30 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
Sous son ventre sont des pointes aiguës: On dirait une herse qu’il étend sur le limon.
31 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
Il fait bouillir le fond de la mer comme une chaudière, Il l’agite comme un vase rempli de parfums.
32 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
Il laisse après lui un sentier lumineux; L’abîme prend la chevelure d’un vieillard.
33 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.
Sur la terre nul n’est son maître; Il a été créé pour ne rien craindre.
34 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.
Il regarde avec dédain tout ce qui est élevé, Il est le roi des plus fiers animaux.
