Job 41
1 Kan du draga upp Leviatan med krok och med en metrev betvinga hans tunga?
Dost thou draw leviathan with an angle? And with a rope thou lettest down — his tongue?
2 Kan du sätta en sävhank i hans nos eller borra en hake genom hans käft?
Dost thou put a reed in his nose? And with a thorn pierce his jaw?
3 Menar du att han skall slösa på dig många böner eller tala till dig med mjuka ord?
Doth he multiply unto thee supplications? Doth he speak unto thee tender things?
4 Att han skall vilja sluta fördrag med dig, så att du finge honom till din träl för alltid?
Doth he make a covenant with thee? Dost thou take him for a servant age-during?
5 Kan du hava honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt dina tärnor?
Dost thou play with him as a bird? And dost thou bind him for thy damsels?
6 Pläga fiskarlag köpslå om honom och stycka ut hans kropp mellan krämare?
(Feast upon him do companions, They divide him among the merchants!)
7 Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?
Dost thou fill with barbed irons his skin? And with fish-spears his head?
8 Ja, försök att bära hand på honom du skall minnas den striden och skall ej föra så mer.
Place on him thy hand, Remember the battle — do not add!
9 Nej, den sådant vågar, hans hopp bliver sviket, han fälles till marken redan vid hans åsyn.
Lo, the hope of him is found a liar, Also at his appearance is not one cast down?
10 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
None so fierce that he doth awake him, And who [is] he before Me stationeth himself?
11 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
Who hath brought before Me and I repay? Under the whole heavens it [is] mine.
12 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
I do not keep silent concerning his parts, And the matter of might, And the grace of his arrangement.
13 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
Who hath uncovered the face of his clothing? Within his double bridle who doth enter?
14 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
The doors of his face who hath opened? Round about his teeth [are] terrible.
15 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.
A pride — strong ones of shields, Shut up — a close seal.
16 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
One unto another they draw nigh, And air doth not enter between them.
17 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
One unto another they adhere, They stick together and are not separated.
18 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
His sneezings cause light to shine, And his eyes [are] as the eyelids of the dawn.
19 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.
Out of his mouth do flames go, sparks of fire escape.
20 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.
Out of his nostrils goeth forth smoke, As a blown pot and reeds.
21 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.
His breath setteth coals on fire, And a flame from his mouth goeth forth.
22 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.
In his neck lodge doth strength, And before him doth grief exult.
23 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
The flakes of his flesh have adhered — Firm upon him — it is not moved.
24 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.
His heart [is] firm as a stone, Yea, firm as the lower piece.
25 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.
From his rising are the mighty afraid, From breakings they keep themselves free.
26 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.
The sword of his overtaker standeth not, Spear — dart — and lance.
27 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.
He reckoneth iron as straw, brass as rotten wood.
28 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;
The son of the bow doth not cause him to flee, Turned by him into stubble are stones of the sling.
29 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
As stubble have darts been reckoned, And he laugheth at the shaking of a javelin.
30 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
Under him [are] sharp points of clay, He spreadeth gold on the mire.
31 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
He causeth to boil as a pot the deep, The sea he maketh as a pot of ointment.
32 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
After him he causeth a path to shine, One thinketh the deep to be hoary.
33 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.
There is not on the earth his like, That is made without terror.
34 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.
Every high thing he doth see, He [is] king over all sons of pride.
