Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Então Elifaz o temanita respondeu, dizendo:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Se tentarmos falar contigo, ficarás incomodado? Mas quem poderia deter as palavras?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Eis que tu ensinavas a muitos, e fortalecias as mãos fracas;
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Tuas palavras levantavam aos que tropeçavam, e fortificavas os joelhos que desfaleciam.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Mas agora [isso] que aconteceu contigo, tu te cansas; e quando [isso] te tocou, te perturbas.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Por acaso não era o teu temor [a Deus] a tua confiança, e a integridade dos teus caminhos tua esperança?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Lembra-te agora, qual foi o inocente que pereceu? E onde os corretos foram destruídos?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Como eu tenho visto, os que lavram injustiça e semeiam opressão colhem o mesmo.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Com o sopro de Deus eles perecem, e pelo vento de sua ira são consumidos.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
O rugido do leão, a voz do leão feroz, e os dentes dos leões jovens são quebrantados.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
O leão velho perece por falta de presa, e os filhotes da leoa se dispersam.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Uma palavra me foi dita em segredo, e meu ouvidos escutaram um sussurro dela.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Em imaginações de visões noturnas, quando o sono profundo cai sobre os homens,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
Espanto e tremor vieram sobre mim, que espantou todos os meus ossos.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Então um vento passou por diante de mim, que fez arrepiar os pelos de minha carne.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Ele parou, mas não reconheci sua feição; uma figura estava diante de meus olhos, e ouvi uma voz quieta, [que dizia]:
17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
Seria o ser humano mais justo que Deus? Seria o homem mais puro que seu Criador?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Visto que ele não confia em seus servos, e considera seus anjos como loucos,
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
Quanto mais naqueles que habitam em casas de lodo, cujo fundamento está no pó, e são esmagáveis como a traça!
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Desde a manhã até a tarde são despedaçados, e perecem sempre, sem que ninguém perceba.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
Por acaso sua excelência não se perde com eles mesmos? Eles morrem sem sabedoria.
