Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Tedy odpowiedział Elifas Temańczyk, i rzekł:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Jeźli będziemy mówili z tobą, nie będzie ci to przykro? Ale któż się może od mówienia zatrzymać?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Otoś ich wiele uczył, i ręceś mdłe potwierdzał.
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Upadającego wspierały mowy twoje, a kolana zemdlone posilałeś.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
A teraz, gdy to na cię przyszło, niecierpliwie znosisz, a iż cię dotknęło, trwożysz sobą.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Azaż pobożność twoja nie była ufnością twoją, a uprzejmość spraw twoich oczekiwaniem twojem?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Wspomnij proszę, kto kiedy niewinny zginął? albo gdzieby ludzie szczerzy zniszczeli?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Jakom widał, że ci, którzy orali złość, i rozsiewali przewrotność, toż też zasię żęli.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Bo tchnieniem Bożem giną, a od ducha gniewu jego niszczeją.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Ryk lwi, i głos lwicy, i zęby lwiąt wytrącają.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Lew ginie, iż nie ma łupu, i szczenięta lwie rozproszone bywają.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Nadto doszło mię słowo potajemnie, i pojęło ucho moje cokolwiek z niego.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
W rozmyślaniu widzenia nocnego, gdy przypada twardy sen na ludzi,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
Zdjął mię strach i lękanie, które wszystkie kości moje przestraszyło.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
A duch szedł przed twarzą moją, tak, iż włosy wstały na ciele mojem.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Stanął, a nie znałem twarzy jego, kształt tylko jakiś był przed oczyma memi; uciszyłem się, i słyszałem głos mówiący:
17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
Izali człowiek może być sprawiedliwszy niżeli Bóg; albo mąż czystszy niż Stworzyciel jego?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Oto w sługach jego niemasz doskonałości, a w Aniołach swoich znalazł niedostatek;
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
Daleko więcej w tych, co mieszkają w domach glinianych, których grunt jest na prochu, i starci bywają snadniej niżeli mól.
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Od poranku aż do wieczora bywają starci; a iż tego nie uważają, na wieki zginą.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
Azaż zacność ich nie pomija z nimi? umierają, ale nie w mądrości.
