Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Tad Elifas no Temanas atbildēja un sacīja:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Vai ļaunā ņemsi, kad tev kādu vārdu teiksim? Bet, - kas varētu klusu ciest?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Redzi, dažu labu tu esi pamācījis un nogurušas rokas stiprinājis.
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Tavi vārdi kritušu ir uzcēluši, un drebošus ceļus tu esi spēcinājis.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Bet kad tas nu nāk uz tevi, tad tu nogursti, un kad tas tevi aizņem, tad tu iztrūcinājies.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Vai uz tavu Dieva bijāšanu nebija tava cerība, vai tu nepaļāvies uz saviem nenoziedzīgiem ceļiem?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Piemini jel, kurš nenoziedzīgs būdams ir bojā gājis, un kur taisni ir izdeldēti?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Tā es gan esmu redzējis: kas netaisnību ar un varas darbu sēj, tie to pašu pļauj.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Caur Dieva dvašu tie iet bojā, un no viņa bardzības gara tie iznīkst.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Lauvas rūkšana un liela lauvas balss un jaunu lauvu zobi ir izlauzti.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Vecais lauva iet bojā, jo laupījuma nav, un vecās lauvas bērni izklīst.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Un slepeni pie manis nācis vārds, un mana auss kādu skaņu no tā ir saņēmusi,
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Nakts parādīšanu domās, kad ciets miegs cilvēkiem uziet.
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
Tad bailes man uznāca un šaušalas un iztrūcināja visus manus kaulus.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Un viens gars man gāja garām, ka visi manas miesas mati cēlās stāvu.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Viņš stāvēja, bet es nepazinu viņa ģīmi, tēls bija priekš manām acīm un es dzirdēju palēnu balsi:
17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
Vai cilvēks taisns Dieva priekšā, vai vīrs šķīsts priekš sava Radītāja?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Redzi, Saviem kalpiem Viņš neuztic, un Saviem eņģeļiem Viņš pierāda vainu, -
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
Cik vairāk tiem, kas mālu namos dzīvo, kas ceļas no pīšļiem, kas nīcīgi kā kodi.
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Starp rīta un vakara laiku tie top sašķelti, ka neviens to nenomana, viņi iet pavisam bojā.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
Vai viņu gods viņiem netop atņemts? Tie nomirst, bet ne gudrībā.
