Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
ED Elifaz Temanita rispose, e disse:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Se noi imprendiamo a parlarti, ti sarà egli molesto? Ma pur chi potrebbe rattener le parole?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Ecco, tu correggevi molti, E rinforzavi le mani rimesse.
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
I tuoi ragionamenti ridirizzavano quelli che vacillavano, E tu raffermavi le ginocchia che piegavano.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Ma ora che [il male] ti è avvenuto, tu te ne affanni; [Ora ch'è] giunto fino a te, tu ne sei smarrito.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
La tua pietà non [è] ella [stata] la tua speranza, [E] l'integrità delle tue vie la tua aspettazione?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Deh! rammemorati, quale innocente perì mai, Ed ove furono gli [uomini] diritti [mai] distrutti?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Siccome io ho veduto che quelli che arano l'iniquità, E seminano la perversità, la mietono.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Essi periscono per l'alito di Dio, E son consumati dal soffiar delle sue nari.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Il ruggito del leone, e il grido del fier leone [son ribattuti]; E i denti de' leoncelli sono stritolati.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Il vecchio leone perisce per mancamento di preda, E i figli della leonessa son dissipati.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Or mi è stata di nascosto significata una parola, E l'orecchio mio ne ha ritenuto un poco.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Fra le immaginazioni delle visioni notturne, Quando il più profondo sonno cade sopra gli uomini,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
Mi è venuto uno spavento ed un tremito, Che ha spaventate tutte quante le mie ossa.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Ed uno spirito è passato davanti a me, Che mi ha fatto arricciare i peli della mia carne;
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Egli si è fermato, ed io non ho riconosciuto il suo aspetto; Una sembianza è stata davanti agli occhi miei, Ed io ho udita una voce sommessa [che diceva: ]
17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
L'uomo sarebbe egli giustificato da Dio? L'uomo sarebbe egli giudicato puro dal suo fattore?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Ecco, egli non si fida ne' suoi servitori, E scorge della temerità ne' suoi Angeli.
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
Quanto più in coloro che abitano in case di fango, Il cui fondamento [è] nella polvere, E che son ridotti in polvere, esposti a' vermi?
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Dalla mattina alla sera sono stritolati, E periscono in perpetuo, senza che alcuno vi ponga mente.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
L'eccellenza ch'era in loro non si diparte ella? Muoiono, ma non con sapienza.
