Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Dann antwortete Eliphas aus Theman und sprach:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Wird's dich verdrießen, wenn man ein Wort an dich wagt? Doch wer vermag der Worte Lauf zu hemmen!
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Hast du doch Viele selbst ermahnt und schlaffe Arme neu gestärkt:
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Wer strauchelte, den hielten deine Worte aufrecht, und wankenden Knieen verliehst du Kraft.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Nun, da es dich trifft, verzagst du; da dich's erfaßt, brichst du zusammen.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Ist deine Gottesfurcht nicht dein Vertrauen, und deine Hoffnung dein unsträflich Leben?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Bedenke doch, wer kam je schuldlos um, und wo wurden jemals Rechtschaffene vernichtet?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
So viel ich sah: nur, wer Unheil pflügte und Elend säte, hat es auch eingeerntet!
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Durch Gottes Odem gingen sie zu Grunde, durch seinen Zornhauch schwanden sie dahin.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Des Löwen Brüllen und des Leuen Stimme - der jungen Löwen Zähne sind zerbrochen!
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Der Leu kommt um, weil ihm die Beute fehlt, und zerstreuen müssen sich der Löwin Kinder.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Und zu mir drang ein verstohlenes Wort, mein Ohr vernahm davon einen flüsternden Laut -
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
bei der Gedanken Spiel infolge von Nachtgesichten, wenn tiefer Schlaf sich auf die Menschen senkt.
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
Ein Beben überkam mich und ein Zittern, alle meine Gebeine geriethen in Beben.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Ein Wehen zog an mir vorüber, es sträubten sich die Haare mir am Leibe.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Dann stand - sein Aussehn konnt ich nicht erkennen - ein Gebilde vor meinen Augen; ich vernahm eine flüsternde Stimme:
17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
“Ist wohl ein Mensch gerecht vor Gott, vor seinem Schöpfer rein ein Mann?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
“Fürwahr, seinen Dienern traut er nicht und seinen Engeln mißt er Irrtum bei,
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
“geschweige den Lehmhüttenbewohnern, deren Sein im Staube wurzelt, die zermalmt werden wie eine Motte.
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
“Zwischen Morgen und Abend werden sie zerschmettert; ohne daß es jemand beachtet, gehn sie auf ewig zu Grunde.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
“Wird ihr Zeltstrick in ihnen zerrissen, so sterben sie dahin in Unverstand.”
