Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Silloin teemanilainen Elifas lausui ja sanoi:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
"Ethän pane pahaksesi, jos sinulle puhutaan? Kuka voi vaitikaan olla?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Katso, monta sinä olet ojentanut, ja hervonneita käsiä olet vahvistanut;
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
sanasi ovat nostaneet kompastunutta, ja rauenneita polvia olet voimistanut.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Mutta nyt, kun itseäsi kova kohtaa, sinä tuskastut, kun se sinuun sattuu, sinä kauhistut.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Eikö jumalanpelkosi ole sinun uskalluksesi ja nuhteeton vaelluksesi sinun toivosi?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Ajattele, kuka viaton on koskaan hukkunut, ja missä ovat rehelliset joutuneet perikatoon?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Minkä minä olen nähnyt, niin ne, jotka vääryyttä kyntävät ja turmiota kylvävät, ne sitä niittävätkin.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Jumalan henkäyksestä he hukkuvat, hänen vihansa hengestä he häviävät.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Leijonan ärjyntä, jalopeuran ääni vaiennetaan, ja nuorten leijonain hampaat murskataan;
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
jalopeura menehtyy saaliin puutteesta, ja naarasleijonan pennut hajaantuvat.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Ja minulle tuli salaa sana, korvani kuuli kuiskauksen,
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
kun ajatukset liikkuivat öisissä näyissä, kun raskas uni oli vallannut ihmiset.
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
Pelko ja vavistus yllättivät minut, peljästyttivät kaikki minun luuni.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Tuulen henkäys hiveli kasvojani, ihoni karvat nousivat pystyyn.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Siinä seisoi-sen näköä en erottanut-haamu minun silmäini edessä; minä kuulin kuiskaavan äänen:
17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
'Onko ihminen vanhurskas Jumalan edessä, onko mies Luojansa edessä puhdas?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Katso, palvelijoihinsakaan hän ei luota, enkeleissäänkin hän havaitsee vikoja;
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
saati niissä, jotka savimajoissa asuvat, joiden perustus on maan tomussa! He rusentuvat kuin koiperhonen;
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
ennenkuin aamu ehtooksi muuttuu, heidät muserretaan. Kenenkään huomaamatta he hukkuvat ainiaaksi.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
Eikö niin: heidän telttanuoransa irroitetaan, ja he kuolevat, viisaudesta osattomina.'"
