Job 4

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Then spake Eliphaz the Temanite, and said:

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

If one attempt a word with thee, wilt thou be offended? But who can refrain from speaking?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

Behold, thou hast admonished many; Thou hast strengthened feeble hands;

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

Thy words have upheld him that was falling, And thou hast given strength to feeble knees.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

But now it is come upon thee, and thou faintest; It toucheth thee, and thou art confounded!

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Is not thy fear of God thy hope, And the uprightness of thy ways thy confidence?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

Remember, I pray thee, who ever perished being innocent? Or where have the righteous been cut off?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

According to what I have seen, they who plough iniquity, And sow mischief, reap the same.

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

By the blast of God they perish, And by the breath of his nostrils they are consumed.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

The roaring of the lion, and the voice of the fierce lion, And the teeth of the young lions are broken.

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

The fierce lion perisheth for lack of prey, And the whelps of the lioness are scattered abroad.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

A word was once secretly brought to me, And mine ear caught a whisper thereof.

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

Amid thoughts from visions of the night, When deep sleep falleth upon men,

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

A fear and a horror came upon me, Which made all my bones to shake.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

Then a spirit passed before my face, The hair of my flesh rose on end;

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

It stood still, but its form I could not discern; An image was before mine eyes; There was silence, and I heard a voice:

17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

“Shall mortal man be more just than God? Shall man be more pure than his Maker?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Behold, he putteth no trust in his ministering spirits, And his angels he chargeth with frailty.

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

What then are they who dwell in houses of clay, Whose foundation is in the dust, Who crumble to pieces, as if moth-eaten!

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

Between morning and evening are they destroyed; They perish for ever, and none regardeth it.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."

The excellency that is in them is torn away; They die before they have become wise.”