Job 4

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

And Eliphaz the Temanite answers and says:

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

“Has one tried a word with you? You are weary! And who is able to keep in words?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

Behold, you have instructed many, And feeble hands you make strong.

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

Your words raise up the stumbling one, And you strengthen bowing knees.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

But now, it comes to you, And you are weary; It strikes to you, and you are troubled.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Is your reverence not your confidence? Your hope—the perfection of your ways?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

Now remember, Who, being innocent, has perished? And where have the upright been cut off?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

As I have seen—plowers of iniquity, And sowers of misery, reap it!

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

From the breath of God they perish, And from the spirit of His anger [are] consumed.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

The roaring of a lion, And the voice of a fierce lion, And teeth of young lions have been broken.

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

An old lion is perishing without prey, And the whelps of the lioness separate.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

And a thing is secretly brought to me, And my ear receives a little of it.

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

In thoughts from visions of the night, In the falling of deep sleep on men,

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

Fear has met me, and trembling, And the multitude of my bones caused to fear.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

And a spirit passes before my face, The hair of my flesh stands up;

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

It stands, and I do not discern its aspect, A likeness [is] before my eyes, Silence! And I hear a voice:

17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

Is mortal man more righteous than God? Is a man cleaner than his Maker?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Behold, He puts no credence in His servants, Nor sets praise in His messengers.

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

Also—the inhabitants of houses of clay (Whose foundation [is] in the dust, They bruise them before a moth).

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

From morning to evening are beaten down, Without any regarding, they perish forever.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."

Has their excellence not been removed with them? They die, and not in wisdom!”