Job 4

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Then answered Eliphaz the Themanite, and said,

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

If we essay to address a word to thee, wilt thou be wearied? yet who is able to refrain from speaking?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

Behold, thou hast [ere this] corrected many, and weak hands thou wast wont to strengthen.

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

Him that stumbled thy words used to uphold, and to sinking knees thou gavest vigor.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

Yet now, when it cometh to thee, thou art wearied: it toucheth even thee, and thou art terrified.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Is not then thy fear of God still thy confidence, thy hope equal to the integrity of thy ways?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

Remember, I pray thee, who ever perished, being innocent? or where were the righteous destroyed?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Even as I have seen, that those who plough wrong-doing, and sow trouble, have to reap the same.

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

Before the breathing of God they perish, and before the breath of his nostrils they come to their end.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

The roaring of the lion, and the voice of the fierce lion, and the teeth of the young lions, are broken.

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

The old lion perisheth for lack of prey, and the whelps of the lioness have to scatter themselves abroad.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

But to me a word came by stealth, and my ear took in a scarcely perceptible whisper thereof.

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

In intense thoughts out of visions of the night, when deep sleep falleth on men:

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

Dread came over me, with trembling, and it caused all my bones to shudder.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

Then flitted a spirit past before my face; the hair of my body stood up:

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

It stood still, but I could not recognize its form; a figure was before my eyes, a slight whisper, then a [louder] voice I heard, saying,

17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

Can a mortal be more righteous than God? or can a man be more pure than his Maker?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Behold, in his servants he putteth no trust, and his angels he chargeth with folly:

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

How much less in those that dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, who are crushed till they come to be eaten by the moth?

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

From morning to evening are they broken to pieces: without laying it [to heart] they perish for ever.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."

Behold, their excellency which is in them is torn away: they die, and this without wisdom.