Job 4

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

And Eliphaz the Temanite answered and said,

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

If a word were essayed to thee, wouldest thou be grieved? But who can refrain from speaking?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

Behold, thou hast instructed many, and thou hast strengthened the weak hands;

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

Thy words have upholden him that was stumbling, and thou hast braced up the bending knees:

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

But now it is come upon thee, and thou grievest; it toucheth thee, and thou art troubled.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Hath not thy piety been thy confidence, and the perfection of thy ways thy hope?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

Remember, I pray thee, who that was innocent has perished? and where were the upright cut off?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Even as I have seen, they that plough iniquity and sow mischief, reap the same.

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

By the breath of God they perish, and by the blast of his nostrils are they consumed.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

The roar of the lion, and the voice of the fierce lion, and the teeth of the young lions, are broken;

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

The old lion perisheth for lack of prey, and the whelps of the lioness are scattered.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

Now to me a word was secretly brought, and mine ear received a whisper thereof.

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

In thoughts from visions of the night, when deep sleep falleth on men: —

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

Fear came on me, and trembling, and made all my bones to shake;

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

And a spirit passed before my face — the hair of my flesh stood up —

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

It stood still; I could not discern the appearance thereof: a form was before mine eyes; I heard a slight murmur and a voice:

17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

Shall [mortal] man be more just than God? Shall a man be purer than his Maker?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Lo, he trusteth not his servants, and his angels he chargeth with folly:

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

How much more them that dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, who are crushed as the moth!

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

From morning to evening are they smitten: without any heeding it, they perish for ever.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."

Is not their tent-cord torn away in them? they die, and without wisdom.