Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
And Eliphaz the Temanite made answer and said,
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
If one says a word, will it be a weariness to you? but who is able to keep from saying what is in his mind?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Truly, you have been a helper to others, and you have made feeble hands strong;
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
He who was near to falling has been lifted up by your words, and you have given strength to bent knees.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
But now it has come on you and it is a weariness to you; you are touched by it and your mind is troubled.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Is not your fear of God your support, and your upright way of life your hope?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Have you ever seen destruction come to an upright man? or when were the god-fearing ever cut off?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
What I have seen is that those by whom trouble has been ploughed, and evil planted, get the same for themselves.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
By the breath of God destruction takes them, and by the wind of his wrath they are cut off.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Though the noise of the lion and the sounding of his voice, may be loud, the teeth of the young lions are broken.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
The old lion comes to his end for need of food, and the young of the she-lion go wandering in all directions.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
A word was given to me secretly, and the low sound of it came to my ears.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
In troubled thoughts from visions of the night, when deep sleep comes on men,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
Fear came on me and shaking, and my bones were full of trouble;
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
And a breath was moving over my face; the hair of my flesh became stiff:
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
Something was present before me, but I was not able to see it clearly; there was a form before my eyes: a quiet voice came to my ears, saying:
17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
May a man be upright before God? or a man be clean before his Maker?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Truly, he puts no faith in his servants, and he sees error in his angels;
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
How much more those living in houses of earth, whose bases are in the dust! They are crushed more quickly than an insect;
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Between morning and evening they are completely broken; they come to an end for ever, and no one takes note.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
If their tent-cord is pulled up, do they not come to an end, and without wisdom?
