Job 4

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Then Eliphaz the Temanite replied:

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

“If one ventures a word with you, will you be wearied? Yet who can keep from speaking?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

Surely you have instructed many, and have strengthened their feeble hands.

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

Your words have steadied those who stumbled; you have braced the knees that were buckling.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

But now trouble has come upon you, and you are weary. It strikes you, and you are dismayed.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Is your reverence not your confidence, and the uprightness of your ways your hope?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

Consider now, I plead: Who, being innocent, has ever perished? Or where have the upright been destroyed?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

As I have observed, those who plow iniquity and those who sow trouble reap the same.

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

By the breath of God they perish, and by the blast of His anger they are consumed.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

The lion may roar, and the fierce lion may growl, yet the teeth of the young lions are broken.

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

The old lion perishes for lack of prey, and the cubs of the lioness are scattered.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

Now a word came to me secretly; my ears caught a whisper of it.

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

In disquieting visions in the night, when deep sleep falls on men,

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

fear and trembling came over me and made all my bones shudder.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

Then a spirit glided past my face, and the hair on my body bristled.

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

It stood still, but I could not discern its appearance; a form loomed before my eyes, and I heard a whispering voice:

17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

‘Can a mortal be more righteous than God, or a man more pure than his Maker?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

If God puts no trust in His servants, and He charges His angels with error,

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

how much more those who dwell in houses of clay, whose foundations are in the dust, who can be crushed like a moth!

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

They are smashed to pieces from dawn to dusk; unnoticed, they perish forever.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."

Are not their tent cords pulled up, so that they die without wisdom?’