Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Da svarede Elifas, Themaniten, og sagde:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Om man vilde forsøge et Ord paa dig, skulde du vel kedes derved? men hvo kan holde sig fra at tale?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Se, du har undervist mange og styrket de trætte Hænder;
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
dine Ord have oprejst den faldne, og du har styrket de bøjede Knæ;
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
men nu, det kommer til dig, da kedes du derved; det rammer dig, og du forfærdes!
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Var ikke din Gudsfrygt dit Haab og dine Vejes Renhed din Fortrøstning?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Kære, tænk dig om, hvor er en uskyldig gaaet til Grunde? eller hvor ere de oprigtige udslettede?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Saa vidt jeg har set, komme de, som pløje Uret, og de, som udsaa Møje, til at høste ind derefter:
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
De omkomme for Guds Aande og fortæres af hans Vredes Aand.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Løvens Brøl og den grumme Løves Røst hører op, og de unge Løvers Tænder ere knuste;
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Løven omkommer af Mangel paa Rov, og Løvindens Unger adspredes.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Men mig er et Ord tilbragt hemmeligt, og mit Øre fattede en sagte Lyd deraf
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
i Tanker, fremkaldte ved Syner om Natten, naar dyb Søvn falder paa Folk;
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
da kom Frygt og Bævelse paa mig og bragte mine Ben til at skælve;
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
og en Aand gik frem for mit Ansigt; Haarene rejste sig paa mit Legeme;
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
den blev staaende, og jeg kunde ikke kende dens Skikkelse; der svævede et Billede for mine Øjne; det var stille, og jeg hørte en Røst:
17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
Mon et Menneske kan holdes retfærdigt for Gud? monne en Mand være ren for den, som skabte ham?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Se, han tror ikke paa sine Tjenere, og sine Engle tillægger han Daarskab,
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
endsige da dem, som bo i Lerhuse, og hvis Grundvold er i Støvet; man kan støde dem smaa før Møl;
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
fra Morgen og indtil Aften sønderknuses de; uden at der er nogen, som lægger det paa Hjerte, gaa de til Grunde.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
Farer ikke deres Herlighed, som var i dem, bort? ja, de dø, men ikke i Visdom.
