Job 4

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Teman mi Eliphaz chun Job chu adonbut in;

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

Keiman thukhat seijinge, nangaida ding ham? Koiham thusei louva eikoi ding chu?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

Phat chesa ho ah nangin mitam tah natil khoujin, alhasam ho nana hatdohsah jin ahi.

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

Alhu ding ho jong nangma thusei chun atilkhou jin ahi, akhup kithinghojong na tilkhou ji'e.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

Ahinlah tua genthei nan nahin phah phat in lungthim nalhaso tai. Hiche hahsatnan nahin phah phat in kichat tijatnan nanei tai.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Na Pathen ginna chun tahsan detna napeh hilou ham? Nachon phatna chun kinepna napeh hilou ham?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

Khongaijin lang chule ngaito temin, themona bei mi hithi ngaiji ham? Itih a milungtheng sel ho kisumang jiem?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Keithil hetna in vang hahsatna muchi tua kitu ho leh thilse bol hon thakhatna aga akilo cheh diu ahi.

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

Pathen hu haikhumchun asemgo jiuvin, alung hanna husa ginna chu mang del jiu ahi.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

Keipi akitumin chule sangah in mi angih in ahin keipi thahattah hajouse kisubong ding ahi.

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

Sahing neh ding lhahsam jeh in keipi bahkai hang leiloijin kel athohjin chule keipi bahkai noute jong kithecheh diu ahi.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

Hiche thutah hi guhthim chan kana benga mao hiuheu vin ei kisei peh e.

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

Mihem aimut lhuh pet tah jan laijin imut sunoh phah in hiche gaova mang thilmuna hi kahenga ahunge.

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

Kichatnan eiphan chule kagu kachang ho akithinge.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

Thilha hun kamai ahin jap in chule akichaijin katimul ahungkithou sotsotne.

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

Thilha chu adingin ahinla kenla agongso kamuthei pon, agongso kamit teni masang kamaija agongso aum denne. Phat thip laitah chun hitia kisei o khat kajai.

17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

Thithei mihem hi mona beija Pathen anga umtheija, asempa masanga athenga umtheiding hinam?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Pathen in avantil ho jeng jong atahsan louva, athupole ho angol naova apho jia ahile,

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

Nikhatna kisem mihem hi ichan gei tahsan na anei lhom ding ham? Amaho chu leivuija kisem bailam tah a suhchip thei mitthah tobangbep ahi.

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

Amaho chu jingkah langleh ahing jiuvin ahinlah nilhah langleh athijiuvin, amelchihna beijin athiji tauve.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."

Aponbuh henna akibo lhuh teng leh apon buh u alhujin chule hetna lhasam in athiden ji tauve.