Job 4
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
To naah Teman acaeng Eliphaz mah,
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
lok kang thuih o nahaeloe, na thaima doeh om tih, toe mi maw lokthui ai ah om thai tih?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
Khenah, kami paroeai na thuitaek boeh, thacak ai kaminawk ih ban to tha na caksak boeh.
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
Amtimh kami to na lok hoiah na patawnh moe, thacak khokkhu to tha na caksak boeh.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Toe vaihi loe na nuiah raihaih phak moe, palung na boeng sut boeh; ang boh moe, raihaih na tongh boeh.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Hae loe sithaw na zithaih, na oephaih hoi toenghaih loklam ah na ai maw oh?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
Zaehaih tawn ai kami loe amro vai maw? To tih ai boeh loe kawbaktih ahmuen ah maw katoeng kami amro vaih? Tito poek ah.
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
Ka hnuk ih baktih toengah, kahoih ai hmuen sah kami, sethaih aanmu haeh kami ni, a sak ih baktih toengah aah.
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
To baktih kaminawk loe Sithaw ih palungphuihaih hoiah amro o moe, Sithaw anghahhaih takhi hoiah duek o.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
Nihcae loe kasan kaipui ih lok baktih, kaipui baktiah hang o cadoeh, kaipui haa kangkhaek baktiah amro o.
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
Kaipui mitong loe caak han moi om ai pongah duek, a caanawk loe anghmaa angtaa o.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
Vaihi kai khaeah tamquta hoi lok ang thuih, thuih duem ih lok to ka thaih.
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
Kaminawk loe iih o boih boeh, qum amang ah hnuksakhaih to ka poek naah,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
zithaih ka nuiah phak naah, ka huhnawk anghuenh khoek to tasoeh takuenhaih hoiah ka oh.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Ka hmaa ah muithla caeh pongah; ka nganmui angthawk tahang;
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
to muithla loe angdoet sut, krang loe kahoih ah amtueng ai, krang tahlip khue ni ka hnuk; to naah kamding rue, to pacoengah ka thaih ih lok maeto mah,
17 "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
kadueh thaih kami loe Sithaw pongah toeng kue maw? Kami loe anih sahkung pongah ciim kue maw?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
Khenah, Sithaw mah loe a tamnanawk maeto mataeng doeh oep ai; angmah ih vankaminawk mataeng doeh sakpazaehaih hnu nahaeloe,
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
tangphrung long hoiah sak ih im ah kaom, karaa pongah amro han kazoi kue, maiphu hoiah sak ih kaminawk cae loe kawkruk maw sakpazaehaih hnu pae tih!
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Nihcae loe akhawnbang hoi duembang salakah amro o moe, mi mah doeh panoek ai ah dungzan khoek to anghmat o.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
Nihcae hoihhaih loe anghmat moe, nihcae loe palunghahaih tawn ai ah duek o na ai maw? tiah thuih.
