Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
Steingeiti, veit du når ho kidar? Vaktar du riderne åt hindi?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Tel måna’rne dei gjeng med unge, og kjenner du deira fødetid?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
Dei bøygjer seg, fø’r sine ungar, so er det slutt med deira rider.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
På marki kidi veks seg store, spring burt og kjem’kje att til deim.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Kven let villasnet renna fritt, tok bandet av det skjerre dyr,
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
som eg gav øydemark til heim, den salte steppa til ein bustad?
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
Det lær åt byen med sitt ståk, slepp høyra skjenn frå drivaren.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
Det finn seg beite millom fjell, og leitar upp kvart grøne strå.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Skal tru villuksen vil deg tena, og natta yver ved di krubba?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Kann du til fori honom tøyma, horvar han dalar etter deg?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Lit du på honom for hans styrke? Og yverlet du han ditt arbeid?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Trur du han til å føra grøda heim og draga henne inn i løda?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
Struss-hoa flaksar kåt med vengen, men viser fjør og veng morskjærleik?
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
Nei, ho legg sine egg på jordi, og let so sanden verma deim;
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
ho gløymer at ein fot kann treda og villdyr trakka deim i kras.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
Hardt fer ho åt med sine ungar, som var dei ikkje hennar eigne; for fåfengt stræv ho ikkje ræddast.
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
For Gud let henne gløyma visdom, han ei tiletla henne vit.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
Men når ho baskar seg i veg, ho lær åt både hest og mann.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Skal tru um du gjev hesten kraft og klæder halsen hans med mån?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Let du han som grashoppen springa alt med han frøser skræmeleg.
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
Glad i si kraft han marki skrapar og fer so fram mot væpna flokk.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
Han urædd er og lær åt rædsla, for sverdet ei han vender um,
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
det skranglar pilhus yver honom, det blenkjer spjot til styng og skot.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
Med ståk og bråk han slukar jordi, ustyrleg når stridsluren gjeng.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
Han kneggjar: «Hui!» når luren læt, han verar striden langan leid, med skrik frå hovdingar og herrop!
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Flyg hauken upp ved ditt forstand og spilar vengjerne mot sud?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Stig ørnen høgt av di du byd, og byggjer reiret sitt i høgdi?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
Han bur på berg og held seg der, på kvasse tind og høge nut.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
Derfrå han spæjar etter mat, hans augo yver viddi skodar.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
Hans ungar gløypar i seg blod; der det finst lik, der er han og.»
