Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
E mohiotia ana ranei e koe te wa e whanau ai nga koati mohoao o te kamaka? E kitea putia ana ranei e koe te wa e whakamamae ai nga hata?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
E taua ano ranei e koe nga marama e rite ana i a ratou? E mohio ana ranei koe ki te wa e whanau ai ratou?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
Tuohu ana ratou, kua puta mai a ratou kuao, akiritia mai ana e ratou o ratou mea whakapouri.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
E pai ana te ahua o a ratou kuao, e tupu ana i te parae; ka haere atu ratou, a kahore e hoki mai ano.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Na wai i tuku te kaihe mohoao kia haere noa atu; nga here o te kaihe mohoao, na wai i wewete?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
Ko te whare i whakaritea nei e ahau mona, ko te koraha: ko ona nohoanga ko te wahi titiohea.
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
Whakahaweatia iho e ia te ngangau o te pa; e kore ia e rongo ki te reo o te kaiakiaki.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
Ko tona wahi kai kei te tuahiwi o nga maunga, e rapua ana e ia nga mea matomato katoa.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
E pai ranei te unikanga kia mahi ki a koe? Kei tau takotoranga kai ranei he moenga mona?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
E herea ranei e koe te unikanga ki tona taura i te awa parautanga? E rakarakatia ranei e ia nga raorao me tana whai ano i a koe?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
E whakawhirinaki atu ranei koe ki a ia, no te mea e nui ana tona kaha? E whakarerea atu ranei e koe tau mahi mana?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
E whakapono atu ranei koe mana au hua e whakahoki mai; mana e kohikohi mai ki tau patunga witi?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
E whakamanamana ana te parirau o te otereti; otira he atawhai ano ranei ta ona hou, ta ona raukura?
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
E whakarerea ana e ia ona hua ki te whenua, whakamahanatia iho e ia ki te puehu,
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
Wareware ake ia tera pea e pepe i te waewae, e takahia ranei e te kirehe o te parae.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
He mea pakeke ia ki ana pi me te mea ehara i a ia: ahakoa ka maumauria tana mahi, kahore ona manawapa;
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
No te mea i whakakahoretia e te Atua he ngakau mahara mona, kihai hoki i homai he whakaaro ki a ia.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
I te wa e maranga ai ia ki runga, whakahaweatia iho e ia te hoiho raua ko tona kaieke.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Nau ranei i hoatu tona kaha ki tae hoiho? Nau ranei tona kaki i whakakakahu ki te huruhuru?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Nau ranei ia i mea kia pekepeke, kia pera me te mawhitiwhiti? He hanga whakawehi te kororia o tona whewhengu.
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
E hukari ana ia ia te raorao, me te koa ano ki tona kaha: tika tonu ia ki te hunga mau patu.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
Whakahawea ana ia ki te wehi, kahore ona mataku; e kore ano ia e nunumi mai i te hoari.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Papa ana te papa pere ki tona taha, te tao e rarapa ana, me te timata.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
E horomia ana e ia te whenua, me te ngangau me te riri; kahore ia i te whakapono ko te reo tera o te tetere.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
Ka tangi ana te tetere ka mea ia, Ha, ha! I tawhiti ano ka hongia e ia te pakanga, te whatitiri o nga rangatira, me te hamama.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
He mohio nou i rere ai te kahu, i roha ai i ona parirau, i anga ai whaka te tonga?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Nau te kupu i kake ai te ekara? i hanga ai e ia tana ohanga ki te wahi tiketike?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
Noho ana ia i runga i te kamaka, kei reira tona kainga, kei te kamaka keokeo, kei te pa kaha.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
A rapua ana e ia he kai i reira; e kite atu ana ona kanohi i tawhiti.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
Horomititia ake ana hoki nga toto e ana pi; a ko te wahi i nga tupapaku, kei reira ano ia.
