Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
산 염소가 새끼 치는 때를 네가 아느냐? 암사슴의 새끼 낳을 기한을 네가 알 수 있느냐?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
그것이 몇 달만에 만삭되는지 아느냐? 그 낳을 때를 아느냐?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
그것들은 몸을 구푸리고 새끼를 낳아 그 괴로움을 지내어 버리며
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
그 새끼는 강하여져서 빈 들에서 길리우다가 나가고는 다시 돌아오지 아니하느니라
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
누가 들나귀를 놓아 자유하게 하였느냐? 누가 빠른 나귀의 매인 것을 풀었느냐?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
내가 들로 그 집을, 짠 땅으로 그 사는 처소를 삼았느니라
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
들나귀는 성읍의 지꺼리는 것을 업신여기니 어거하는 자의 지르는 소리가 그것에게 들리지 아니하며
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
초장이 된 산으로 두루 다니며 여러 가지 푸른 것을 찾느니라
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
들소가 어찌 즐겨 네게 복종하며 네 외양간에 머물겠느냐?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
네가 능히 줄로 들소를 매어 이랑을 갈게 하겠느냐? 그것이 어찌 골짜기에서 너를 따라 쓰레를 끌겠느냐?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
그것의 힘이 많다고 네가 그것을 의지하겠느냐? 네 수고하는 일을 그것에게 맡기겠느냐?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
그것이 네 곡식을 집으로 실어오며 네 타작 마당에 곡식 모으기를 그것에게 의탁하겠느냐?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
타조는 즐거이 그 날개를 친다마는 그 깃과 털이 인자를 베푸느냐?
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
그것이 알을 땅에 버려두어 모래에서 더워지게 하고
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
발에 깨어질 것이나 들짐승에게 밟힐 것을 생각지 아니하고
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
그 새끼에게 무정함이 제 새끼가 아닌 것처럼 하며 그 구로한 것이 헛되게 될지라도 괘념치 아니하나니
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
이는 하나님 내가 지혜를 품부하지 아니하고 총명을 주지 아니함이니라
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
그러나 그 몸을 떨쳐 뛰어갈 때에는 말과 그 탄 자를 경히 여기느니라
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
말의 힘을 네가 주었느냐 그 목에 흩날리는 갈기를 네가 입혔느냐?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
네가 그것으로 메뚜기처럼 뛰게 하였느냐? 그 위엄스러운 콧소리가 두려우니라
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
그것이 골짜기에서 허위고 힘 있음을 기뻐하며 앞으로 나아가서 군사들을 맞되
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
두려움을 비웃고 놀라지 아니하며 칼을 당할지라도 물러나지 아니하니
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
그 위에서는 전동과 빛난 작은 창과 큰 창이 쟁쟁하며
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
땅을 삼킬듯이 맹렬히 성내며 나팔 소리를 들으면 머물러 서지 아니하고
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
나팔 소리 나는대로 소소히 울며 멀리서 싸움 냄새를 맡고 장관의 호령과 떠드는 소리를 듣느니라
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
매가 떠올라서 날개를 펼쳐 남방으로 향하는 것이 어찌 네 지혜로 말미암음이냐?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
독수리가 공중에 떠서 높은 곳에 보금자리를 만드는 것이 어찌 네 명령을 의지함이냐?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
그것이 낭떠러지에 집을 지으며 뾰족한 바위 끝이나 험준한 데 거하며
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
거기서 움킬만한 것을 살피나니 그 눈이 멀리 봄이며
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
그 새끼들도 피를 빠나니 살륙 당한 자 있는 곳에는 그것도 거기 있느니라
