Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
U A ike anei oe i ka wa e hanau ai na kao hihiu o ka pali? Ua malama anei oe i ka hanau ana o na dia?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
E hiki anei ia oe ke helu i na malama o ko lakou koko ana? A ua ike anei oe i ka wa e hanau ai lakou?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
Kulou iho no lakou, hanau mai i ka lakou mau keiki, I ka wa i pau ai ko lakou nahunahu ana.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Ua ikaika ka lakou poe keiki, Nui ae la lakou, ma ka waonahele; Hele aku lakou aole e hoi hou mai io lakou la.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Owai la ka i hookuu wale aku i ka hoki hihiu? Owai hoi ka i kala ae i na mea paa o ka hoki hihiu?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
O kona hale ka waonahele a'u i hana'i, A o kahi panoa kona noho ana.
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
Akaaka no ia i ka haunaele o ke kulanakauhale, Aole ia e hoolohe i ka wawa o ke kahu holoholona.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
O ka mea i loaa o na mauna, oia kana ai, A imi no ia i na mea uliuli a pau.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
E ae mai anei ka reema e hookauwa nau, E noho no ia ma kou wahi hanai?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
E hiki ia oe ke hoopaa i ka reema ma ke auwaha me kona kaula? E hana anei ia i na awawa me ka oopalau mahope ou?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
E hilinai anei oe ia ia no ka nui o kona ikaika? E waiho anei oe i kau hana ia ia?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
E manao anei oe ia ia i hoihoi mai ia i kau ai. A e hoiliili i kau hua palaoa?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
O ka eheu o ka iana ke hele wikiwiki; He eheu anei a he hulu kona e like me ko ka setoreka?
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
No ka mea, waiho no ia i kona hua iloko o ka honua, A hoopumehana ia lakou ma ka lepo,
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
A hoopoina no ia e hoopepe auanei ka wawae ia lakou, A o ka holoholona hihiu o ke kula e hehi iho ia lakou.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
Ua hana paakiki aku ia i kana mau keiki, me he mea la aole nana; He make hewa kona luhi, a he makau ole nae.
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
Na ke Akua no ia i hoonele i ke akamai, Aole hoi ia i haawi ia ia i ka naauao.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
Aka, i ka wa i hooholo ai oia ia ia iho, Ua akaaka no ia i ka lio a me kona mea hooholo.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Ua haawi anei oe i ka ikaika no ka lio? Ua hoaahu anei oe i kona a-i i ka hulu haalulu?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
E hiki anei ia oe ke hoolele ia ia e like me ka uhini? A kona hau nui ana, he mea weliweli ia.
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
Helu no oia ma ke awawa, a olioli ikaika: Hele aku e halawai me ka mea kaua.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
Ua akaaka no ia i ka makau, aole haalulu; Aole ia e huli ae mai ka pahikaua aku.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Nakeke ke aapua ia ia, O ka maka o ka ihe a me ka pahi.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
Me ka hau ana a me ka huhu, ua ale no ia i ka aina: Aole ia e ku malie i ka wa e kani ai ka pu.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
I waena o na pu kani, i iho la ia, Ha, ha! A honi aku la ia i ke kaua ma kahi loihi, I ka uwa ana o na luna, a me ka hooho kaua.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Na kou naauao anei e lele aku ka nisu, Hohola aku no ia i kona mau eheu ma ke kukulu hema?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Na kau kauoha anei i lele ae iluna ka aeto, A e kau i kona punana ma kahi kiekie?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
Ma ka pali no ia i noho ai a hoomau ai, Maluna o kahi oioi o ka pohaku, a ma kahi paa.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
Malaila mai no ia i imi ai i ka mea pio, A nana ae kona maka i kahi loihi.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
O kana poe keiki, inu lakou i ke koko; A ma kahi o na heana, malaila no oia.
