Job 39

1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

Weißt du die Zeit, da die Felsgemsen werfen? Beobachtest du der Hirschkühe Kreißen?

2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

Zählst du die Monde, die sie trächtig gehen, und weißt du die Zeit, wann sie gebären?

3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Sie kauern nieder, lassen ihre Jungen durchbrechen, werden rasch ihrer Wehen ledig.

4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Ihre Jungen erstarken, wachsen auf im Freien, laufen fort und kehren nicht wieder zurück.

5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

Wer hat den Wildesel frei gelassen und wer des Wildfangs Bande gelöst,

6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

dem ich die Wüste zur Behausung gab und die Salzsteppe zur Wohnung?

7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

Er lacht des Getöses der Stadt; das Lärmen des Treibers hört er nicht.

8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

Was er auf den Bergen erspäht, ist seine Weide, und allem Grünen spürt er nach.

9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

Wird dir der Wildochs willig dienen oder wird er an deiner Krippe übernachten?

10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Vermagst du den Wildochsen mit dem Leitseil an die Furche zu fesseln oder wird er dir folgend die Thalgründe ackern?

11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Verlässest du dich auf ihn, weil seine Kraft so groß, und überlässest du ihm deinen Ernteertrag?

12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

Traust du ihm zu, daß er deine Saat einbringe und auf deine Tenne sammle?

13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Der Straußenhenne Fittich schlägt lustig; ist's fromme Schwinge und Feder?

14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

Nein! sie überläßt der Erde ihre Eier und brütet sie am Boden aus

15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

und vergißt, daß ein Fuß sie zerdrücken und das Wild der Steppe sie zertreten kann.

16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Sie ist hart gegen ihre Jungen, als gehörten sie ihr nicht; ob umsonst ihre Mühe, das ängstigt sie nicht.

17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

Denn Gott hat ihr Klugheit versagt und keinen Anteil an Verstand gegeben.

18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

Zur Zeit, da sie sich emporpeitscht, verlacht sie das Roß und seinen Reiter.

19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

Giebst du dem Rosse Heldenkraft? Bekleidest du seinen Hals mit flatternder Mähne?

20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Machst du es springen wie die Heuschrecke? Sein prächtiges Schnauben, wie furchtbar!

21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

Es scharrt im Thalgrund und freut sich der Kraft, zieht aus entgegen dem Harnisch.

22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

Es lacht der Furcht und erschrickt nicht und macht nicht kehrt vor dem Schwert.

23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

Auf ihm klirrt der Köcher, der blitzende Speer und die Lanze,

24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Mit Toben und Ungestüm schlürft es den Boden und hält nicht Stand, wenn die Trompete tönt.

25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

So oft die Trompete tönt, ruft es: Hui! und wittert den Streit von ferne, der Anführer donnernden Ruf und das Schlachtgeschrei.

26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Hebt der Habicht kraft deiner Einsicht die Schwingen, breitet seine Fittiche aus nach Süden hin?

27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

Oder fliegt auf dein Geheiß der Adler so hoch und baut sein Nest in der Höhe?

28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

Auf dem Felsen wohnt und horstet er, auf des Felsen Zacke und Hochwacht.

29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

Von dort erspäht er den Fraß; in weite Ferne blicken seine Augen.

30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

Und seine Jungen schlürfen Blut, und wo Erschlagene sind, da ist er.