Job 39

1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

Tiedätkö sinä vuorikauristen poikimisajat, valvotko peurojen synnytyskipuja?

2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

Lasketko, milloin niiden kuukaudet täyttyvät, ja tiedätkö ajan, milloin ne poikivat?

3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Ne painautuvat maahan, saavat ilmoille sikiönsä ja vapautuvat synnytystuskistaan.

4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Niiden vasikat vahvistuvat, kasvavat kedolla; ne lähtevät tiehensä eivätkä enää palaja.

5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

Kuka on laskenut villiaasin vapaaksi, kuka irroittanut metsäaasin siteet,

6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

sen, jolle minä annoin aavikon asunnoksi ja suola-aron asuinsijaksi?

7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

Se nauraa kaupungin kohinalle, ajajan huutoa se ei kuule;

8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

se tähystelee vuorilta laiduntansa ja etsii kaikkea vihantaa.

9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

Taipuuko villihärkä sinua palvelemaan, ja yöpyykö se sinun seimesi ääreen?

10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Voitko ohjaksilla pakottaa villihärän vaolle, tahi äestääkö se laaksonpohjia sinua seuraten?

11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Voitko siihen luottaa, siksi että sen voima on suuri, voitko jättää sen haltuun työsi hedelmät?

12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

Voitko uskoa, että se palajaa ja kokoaa viljasi sinun puimatantereellesi?

13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Kamelikurjen siipi lepattaa iloisesti, mutta asuuko sen sulissa ja höyhenissä haikaran hellyys?

14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

Se jättää munansa maahan, hiekalle helteen haudottaviksi.

15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

Ei se ajattele, että jalka voi ne särkeä ja metsän eläimet polkea ne rikki.

16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Se on tyly poikasilleen, niinkuin ne eivät olisikaan sen omia; hukkaan menee sen vaiva, mutta ei se sitä pelkää.

17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

Sillä Jumala on jättänyt sen viisautta vaille ja tehnyt sen ymmärryksestä osattomaksi.

18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

Kun se kiitää ilmaa piesten, nauraa se hevoselle ja ratsumiehelle.

19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

Sinäkö annat hevoselle voiman, puetat sen kaulan liehuvalla harjalla?

20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Sinäkö panet sen hyppimään kuin heinäsirkan? Sen uljas korskunta on peljättävä.

21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

Se kuopii lakeutta ja iloitsee, lähtee voimalla asevarustuksia vastaan.

22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

Se nauraa pelolle, ei säiky eikä väisty miekan edestä.

23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

Sen yllä kalisee viini, välkähtää keihäs ja peitsi.

24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Käy jyrinä ja jytinä, kun se laukaten taivalta ahmii; ei mikään sitä pidätä sotatorven pauhatessa.

25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

Milloin ikinä sotatorvi soi, hirnuu se: iihaha! Jo kaukaa se vainuaa taistelun, päälliköiden jylisevän äänen ja sotahuudon.

26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Sinunko ymmärryksesi voimasta jalohaukka kohoaa korkealle, levittää siipensä kohti etelää?

27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

Tahi sinunko käskystäsi kotka lentää ylhäälle ja tekee pesänsä korkeuteen?

28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

Kalliolla se asuu ja yöpyy, kallion kärjellä, vuorilinnassaan.

29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

Sieltä se tähystelee saalista; kauas katsovat sen silmät.

30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

Sen poikaset särpivät verta, ja missä on kaatuneita, siellä on sekin."