Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
Knowest thou the season when the Wild Goats of the crags beget? The bringing forth of the hinds, canst thou observe?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Canst thou count the months they fulfil? Or knowest thou the time when they give birth?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
They kneel down, their young, they bring forth; their pains, they throw off;
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Their young become strong, they grow up in the open field, they go out, and return not unto them.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Who hath sent forth the Wild Ass free? And, the bands of the swift-runner, who hath loosed?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
Whose house I have made the waste plain, and his dwellings, the land of salt:
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
He laugheth at the throng of the city, The shoutings of the driver, he heareth not;
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
He espieth the mountains, his pasture-ground, and, after every green thing, maketh search.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Will the Wild-Ox be pleased to be thy servant? or lodge for the night by thy crib?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Canst thou bind the wild-ox, so that—with the ridge—shall run his cord? Or will he harrow the furrows after thee?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Wilt thou trust in him, because of the greatness of his strength? Wilt thou leave unto him thy toil?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Wilt thou put faith in him, that he will bring back thy seed? and that, corn for thy threshing-floor, he will gather?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
The wing of the Ostrich that waveth itself joyfully, Is it the pinion of lovingkindness or the plumage?
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
For she leaveth—to the earth—her eggs, and, on the dust, she letteth them be warmed;
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
And hath forgotten, that, a foot, may crush them, —or, the wild beast, tread on them!
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
Dealing hardly with her young, as none-of-hers, In vain, her labour, without dread.
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
For GOD hath suffered her to forget wisdom, and given her no share in understanding.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
What time, on high, she vibrateth her wings, she laugheth at the horse and his rider.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Couldst thou give—to the Horse—strength? Couldst thou clothe his neck with the quivering mane?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Couldst thou cause him to leap like a locust? The majesty of his snort, is a terror!
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
He diggeth into the plain, and rejoiceth in vigour, he goeth forth to meet armour;
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
He laugheth at dread, and is not dismayed, neither turneth he back, from the face of the sword;
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Against him, whiz [the arrows of] the quiver, the flashing head of spear and javelin;
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
With stamping and rage, he drinketh up the ground, —he will not stand still when the horn soundeth;
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
As oft as the horn soundeth, he saith, Aha! And, from afar, he scenteth the battle, —the thunder of commanders and the war-cry.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Is it, by thine understanding, that the Bird of Passage betaketh him to his pinions? spreadeth out his wings to the south?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Or, at thy bidding, that the Eagle mounteth, and that he setteth on high his nest?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
The crag, he inhabiteth, and so lodgeth himself, on the tooth of the crag, and high fort;
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
From thence, he searcheth out food, far away, his eyes do pierce;
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
And, his young brood, suck up blood, and, where the slain are, there, is he.
