Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
Knowest thou the time when the wild goats of the rock bring forth? Or canst thou observe when the hinds are in labor?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Canst thou number the months they fulfill, And know the season when they bring forth?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
They bow themselves; they bring forth their young; They cast forth their pains.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Their young ones are strong; they grow up in the fields; They go away, and return not to them.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Who hath sent forth the wild ass free? Who hath loosed the bands of the wild ass,
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
To whom I have given the wilderness for his house, And the barren land for his dwelling-place?
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
He scorneth the tumult of the city, And heedeth not the shouting of the driver;
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
The range of the mountains is his pasture; He seeketh after every green thing,
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Will the wild-ox consent to serve thee? Will he pass the night at thy crib?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Canst thou bind the wild-ox with the harness to the furrow? Or will he harrow the valleys after thee?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Wilt thou rely upon him because his strength is great, And commit to him thy labor?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Wilt thou trust him to bring home thy grain, And gather in thy harvest?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
The wing of the ostrich moveth joyfully; But is it with loving pinion and feathers?
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
Nay, she layeth her eggs on the ground; She warmeth them in the dust,
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
And forgetteth that the foot may crush them, And that the wild beast may break them.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
She is cruel to her young, as if they were not hers; Her labor is in vain, yet she feareth not;
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
Because God hath denied her wisdom, And hath not given her understanding.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
Yet when she lasheth herself up on high, She laugheth at the horse and his rider.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Hast thou given the horse strength? Hast thou clothed his neck with his trembling mane?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Hast thou taught him to bound like the locust? How majestic his snorting! how terrible!
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
He paweth in the valley; he exulteth in his strength, And rusheth into the midst of arms.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
He laugheth at fear; he trembleth not, And turneth not back from the sword.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Against him rattle the quiver, The flaming spear, and the lance.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
With rage and fury he devoureth the ground; He will not believe that the trumpet soundeth.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
At every blast of the trumpet, he saith, Aha! And snuffeth the battle afar off, —The thunder of the captains, and the war-shout.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Is it by thy wisdom that the hawk flieth, And spreadeth his wings toward the south?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Doth the eagle soar at thy command, And build his nest on high?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
He dwelleth and lodgeth upon the rock, Upon the peak of the rock, and the stronghold.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
From thence he spieth out prey; His eyes discern it from afar.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
His young ones suck up blood; And where the slain are, there is he.
