Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
“Have you known the time of The bearing of the wild goats of the rock? Do you mark the bringing forth of does?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Do you number the months they fulfill? And have you known the time of their bringing forth?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
They bow down, They bring forth their young ones safely, They cast forth their pangs.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Their young ones are safe, They grow up in the field, they have gone out, And have not returned to them.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Who has sent forth the wild donkey free? Indeed, who opened the bands of the wild donkey?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
Whose house I have made the wilderness, And his dwellings the barren land,
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
He laughs at the multitude of a city, He does not hear the cries of an exactor.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
The range of mountains [is] his pasture, And he seeks after every green thing.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Is a wild ox willing to serve you? Does he lodge by your crib?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Do you bind a wild ox in a furrow [with] his thick band? Does he harrow valleys after you?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Do you trust in him because his power [is] great? And do you leave your labor to him?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Do you trust in him That he brings back your seed, And gathers [it to] your threshing-floor?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
[The] wing of the crying ostriches exults, but as a pinion and feather of a stork?
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
For she leaves her eggs on the earth, And she warms them on the dust,
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
And she forgets that a foot may press it, And a beast of the field treads it down.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
It has hardened her young ones without her, Her labor [is] in vain, without fear.
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
For God has caused her to forget wisdom, And He has not given a portion To her in understanding;
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
At the time she lifts herself up on high, She laughs at the horse and his rider.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Do you give might to the horse? Do you clothe his neck [with] a mane?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Do you cause him to rush as a locust? The splendor of his snorting [is] terrible.
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
They dig in a valley, and he rejoices in power, He goes forth to meet the armor.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
He laughs at fear, and is not frightened, And he does not turn back from the face of the sword.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Quiver rattles against him, The flame of a spear, and a javelin.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
He swallows the ground with trembling and rage, And does not remain steadfast Because of the sound of a horn.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
Among the horns he says, Aha, And from afar he smells battle, Roaring of princes and shouting.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
By your understanding does a hawk fly? Does he spread his wings to the south?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
At your command does an eagle go up high? Or lift up his nest?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
He inhabits a rock, Indeed, he lodges on the tooth of a rock, and fortress.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
From there he has sought food, His eyes look attentively to a far-off place,
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
And his brood sucks up blood, And where the pierced [are]—there [is] he!”
