Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
Knowest thou the time when the chamois of the rock bring forth? or markest thou when the hinds do calve?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Numberest thou the months of gestation which they complete and knowest thou the time when they bring forth?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
They bend themselves: they drop their young ones; throw off their pains.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Their little ones become strong; they grow up in the open field; they go forth, and return not unto them.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Who sent out the wild ass free? or who loosened the bonds of the forest-ass?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
To whom I assigned the wilderness as his house, and the salty land as his dwellings.
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
He laugheth at the noise of a town, and the shoutings of the driver he heareth not.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
What he espieth on the mountains is his pasture, and after every green thing doth he search.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Will the forest-ox be willing to serve thee, or will he stay over night at thy crib?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Canst thou bind the forest-ox with a rope [to labor] in the furrow? or will he harrow valleys, following after thee?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Wilt thou trust him, because his strength is great? and wilt thou leave to him thy labor?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Wilt thou confide in him, that he should bring home thy seed, and gather it into thy threshing-floor?—
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
The wing of the ostrich moveth joyfully: hath she the pinions and plumage of the careful stork?
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
[No, ] for she intrusteth her eggs to the earth, and letteth them be hatched out on the dust:
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
And she forgetteth that a foot may crush them, or that the beast of the field may stamp them down.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
He hath made her callous against her young, as though they were not hers: her labor is in vain, [but she feeleth] no dread;
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
Because God hath denied her wisdom, and he hath not imparted to her understanding.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
At the time she raiseth herself up on high, she laugheth at the horse and his rider.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Dost thou give the horse strength? dost thou clothe his neck with the rolling mane?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Canst thou make him jump like a locust? his majestic snort is terrible.
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
Men spy about in the valley, and he rejoiceth in his strength: he goeth forth to meet the armed array.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
He laugheth at fear, and is not dismayed; and turneth not back from before the sword.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Over him rattle the quiver, the glittering spear and the lance.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
With impatient noise and rage he holloweth [with his hoof] the ground, and keepeth not quiet when the cornet's voice [is heard].
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
Midst the sound of the cornet he uttereth his joyful neigh; and from afar he perceiveth the battle, the loud call of the captains, and the battle-cry.—
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Is it through thy understanding that the hawk flieth along, and spreadeth out his wings toward the south?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Or is it by your order that the eagle doth mount upward, and buildeth high up his nest?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
On a rock he dwelleth, and spendeth his nights, on a rocky crag and mountain fastness.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
From there he espieth his food, from afar can his eyes behold.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
His young ones, also, sip up blood: and where the slain be, there is he.
