Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
Knowest thou the time when the wilde goates bring foorth yong? or doest thou marke when the hindes doe calue?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Canst thou nomber the moneths that they fulfill? or knowest thou the time when they bring foorth?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
They bow them selues: they bruise their yong and cast out their sorowes.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Yet their yong waxe fatte, and growe vp with corne: they goe foorth and returne not vnto them.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Who hath set the wilde asse at libertie? or who hath loosed the bondes of the wilde asse?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
It is I which haue made the wildernesse his house, and the salt places his dwellings.
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
He derideth the multitude of the citie: he heareth not the crie of the driuer.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
He seeketh out the mountaine for his pasture, and searcheth after euery greene thing.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Will the vnicorne serue thee? or will he tary by thy cribbe?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Canst thou binde the vnicorne with his band to labour in the furrowe? or will he plowe the valleyes after thee?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Wilt thou trust in him, because his strength is great, and cast off thy labour vnto him?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Wilt thou beleeue him, that he will bring home thy seede, and gather it vnto thy barne?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
Hast thou giuen the pleasant wings vnto the peacockes? or winges and feathers vnto the ostriche?
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
Which leaueth his egges in the earth, and maketh them hote in the dust,
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
And forgetteth that the foote might scatter the, or that the wild beast might breake the.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
He sheweth himselfe cruell vnto his yong ones, as they were not his, and is without feare, as if he trauailed in vaine.
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
For God had depriued him of wisedom, and hath giuen him no part of vnderstanding.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
When time is, he mounteth on hie: he mocketh the horse and his rider.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Hast thou giuen the horse strength? or couered his necke with neying?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Hast thou made him afraid as the grashopper? his strong neying is fearefull.
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
He diggeth in the valley, and reioyceth in his strength: he goeth foorth to meete the harnest man.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
He mocketh at feare, and is not afraid, and turneth not backe from the sworde,
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Though the quiuer rattle against him, the glittering speare and the shield.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
He swalloweth the ground for fearcenes and rage, and he beleeueth not that it is the noise of the trumpet.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
He sayth among the trumpets, Ha, ha: hee smellleth the battell afarre off, and the noyse of the captaines, and the shouting.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Shall the hauke flie by thy wisedome, stretching out his wings toward the South?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Doeth the eagle mount vp at thy commandement, or make his nest on hie?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
Shee abideth and remaineth in the rocke, euen vpon the toppe of the rocke, and the tower.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
From thence she spieth for meate, and her eyes beholde afarre off.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
His young ones also sucke vp blood: and where the slaine are, there is she.
