Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
Do you know when the wild goats give birth? Have you watched the birth-pains of the deer?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Do you know how many months they carry their young? Do you know the time when they give birth?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
They crouch down in labor to deliver their offspring.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Their young grow strong in the open countryside; they leave and never return.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Who gave the wild donkey its freedom? Who set it free from its bonds?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
I have given it the wilderness as its home, the salt plains as a place to live.
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
It despises the noise of the city; it doesn't need to listen to the shouts of a driver.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
It hunts in the mountains for pastureland, searching for all kinds of green plants to eat.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Is the wild ox willing to serve you? Will it spend the night at your manger?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Can you tie a wild ox to a plow? Can you make it till your fields for you?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Because it's so powerful can you trust it? Can you depend on it to do your heavy work for you?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Are you sure it will gather your grain and bring it to your threshing floor?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
The ostrich proudly flaps her wings, but they are nothing like the flight feathers of the stork.
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
The ostrich abandons her eggs on the ground, leaving them to be warmed in the dust.
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
She doesn't think that they can be crushed underfoot, trampled by a wild animal.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
She is tough towards her young, acting as if they didn't belong to her. She doesn't care that all her work was for nothing.
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
For I, God, made her forget wisdom—she didn't get her share of intelligence.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
But when she needs to, she can jump up and run, mocking a horse and its rider with her speed.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Did you give the horse its strength? Did you place a mane upon its neck?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Did you make it able to jump like a locust? Its loud snorting is terrifying!
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
It paws at the ground, rearing up with power as it charges into battle.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
It laughs at fear; it is not frightened at all.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
The quiver full of arrows rattles against it; the spear and the javelin flash in the sunlight.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
Shaking with rage it gallops across the ground; it cannot remain still when the trumpet sounds.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
Whenever the trumpet calls, it is ready; he senses the sound of battle from far away, he hears the commanders shouting.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Is it through your wisdom that the hawk soars, spreading its wings towards the south?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Do you command the eagle to fly high and make its nest in the summits of the mountains?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
It lives among the cliffs, and roosts on a remote rocky crag.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
From there it spies its prey from far away, fixing its gaze on its victim. Its chicks eagerly swallow blood.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
Where the carcasses are, that's where birds of prey are found.”
