Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
“Do you know when mountain goats give birth? Have you watched the doe bear her fawn?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Can you count the months they are pregnant? Do you know the time they give birth?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
They crouch down and bring forth their young; they deliver their newborn.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Their young ones thrive and grow up in the open field; they leave and do not return.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Who set the wild donkey free? Who released the swift donkey from the harness?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
I made the wilderness his home and the salt flats his dwelling.
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
He scorns the tumult of the city and never hears the shouts of a driver.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
He roams the mountains for pasture, searching for any green thing.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Will the wild ox consent to serve you? Will he stay by your manger at night?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Can you hold him to the furrow with a harness? Will he plow the valleys behind you?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Can you rely on his great strength? Will you leave your hard work to him?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Can you trust him to bring in your grain and gather it to your threshing floor?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
The wings of the ostrich flap joyfully, but cannot match the pinions and feathers of the stork.
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
For she leaves her eggs on the ground and lets them warm in the sand.
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
She forgets that a foot may crush them, or a wild animal may trample them.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
She treats her young harshly, as if not her own, with no concern that her labor was in vain.
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
For God has deprived her of wisdom; He has not endowed her with understanding.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
Yet when she proudly spreads her wings, she laughs at the horse and its rider.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Do you give strength to the horse or adorn his neck with a mane?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Do you make him leap like a locust, striking terror with his proud snorting?
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
He paws in the valley and rejoices in his strength; he charges into battle.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
He laughs at fear, frightened of nothing; he does not turn back from the sword.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
A quiver rattles at his side, along with a flashing spear and lance.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
Trembling with excitement, he devours the distance; he cannot stand still when the ram’s horn sounds.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
At the blast of the horn, he snorts with fervor. He catches the scent of battle from afar— the shouts of captains and the cry of war.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Does the hawk take flight by your understanding and spread his wings toward the south?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Does the eagle soar at your command and make his nest on high?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
He dwells on a cliff and lodges there; his stronghold is on a rocky crag.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
From there he spies out food; his eyes see it from afar.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
His young ones feast on blood; and where the slain are, there he is.”
