Job 39

1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

Weet gij den tijd van het baren der steengeiten? Hebt gij waargenomen den arbeid der hinden?

2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

Zult gij de maanden tellen, die zij vervullen, en weet gij den tijd van haar baren?

3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Als zij zich krommen, haar jongen met versplijting voortbrengen, haar smarten uitwerpen?

4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Haar jongen worden kloek, worden groot door het koren; zij gaan uit, en keren niet weder tot dezelve.

5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

Wie heeft den woudezel vrij henengezonden, en wie heeft de banden des wilden ezels gelost?

6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

Dien Ik de wildernis tot zijn huis besteld heb, en het ziltige tot zijn woningen.

7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

Hij belacht het gewoel der stad; het menigerlei getier des drijvers hoort hij niet.

8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

Dat hij uitspeurt op de bergen, is zijn weide; en hij zoekt allerlei groensel na.

9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

Zal de eenhoorn u willen dienen? Zal hij vernachten aan uw kribbe?

10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Zult gij den eenhoorn met zijn touw aan de voren binden? Zal hij de laagten achter u eggen?

11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Zult gij op hem vertrouwen, omdat zijn kracht groot is, en zult gij uw arbeid op hem laten?

12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

Zult gij hem geloven, dat hij uw zaad zal wederbrengen, en vergaderen tot uw dorsvloer?

13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Zijn an u de verheugelijke vleugelen der pauwen? Of de vederen des ooievaars, en des struisvogels?

14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

Dat zij haar eieren in de aarde laat, en in het stof die verwarmt.

15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

En vergeet, dat de voet die drukken kan, en de dieren des velds die vertrappen kunnen?

16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Zij verhardt zich tegen haar jongen, alsof zij de hare niet waren; haar arbeid is te vergeefs, omdat zij zonder vreze is.

17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

Want God heeft haar van wijsheid ontbloot, en heeft haar des verstands niet medegedeeld.

18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

Als het tijd is, verheft zij zich in de hoogte; zij belacht het paard en zijn rijder.

19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

Zult gij het paard sterkte geven? Kunt gij zijn hals met donder bekleden?

20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Zult gij het beroeren als een sprinkhaan? De pracht van zijn gesnuif is een verschrikking.

21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

Het graaft in den grond, en het is vrolijk in zijn kracht; en trekt uit, den geharnaste tegemoet.

22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

Het belacht de vreze, en wordt niet ontsteld, en keert niet wederom vanwege het zwaard.

23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

Tegen hem ratelt de pijlkoker, het vlammig ijzer des spies en der lans.

24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Met schudding en beroering slokt het de aarde op, en gelooft niet, dat het is het geluid der bazuin.

25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

In het volle geklank der bazuin, zegt het: Heah! en ruikt den krijg van verre, den donder der vorsten en het gejuich.

26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Vliegt de sperwer door uw verstand, en breidt hij zijn vleugelen uit naar het zuiden?

27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

Is het naar uw bevel, dat de arend zich omhoog verheft, en dat hij zijn nest in de hoogte maakt?

28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

Hij woont en vernacht in de steenrots, op de scherpte der steenrots en der vaste plaats.

29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

Van daar speurt hij de spijze op; zijn ogen zien van verre af.

30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

Ook zuipen zijn jongen bloed; en waar verslagenen zijn, daar is hij.