Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
Kender du Tiden, da Stengeden føder, tager du Vare på Hindenes Veer,
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
tæller du mon deres Drægtigheds Måneder, kender du Tiden, de føder?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
De lægger sig ned og føder og kaster Kuldet,
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Ungerne trives, gror til i det frie, løber bort og kommer ej til dem igen.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Hvem slap Vildæslet løs, hvem løste mon Steppeæslets Reb,
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
som jeg gav Ørkenen til Hjem, den salte Steppe til Bolig?
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
Det ler ad Byens Larm og hører ej Driverens Skælden;
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
det ransager Bjerge, der har det sin Græsgang, det leder hvert Græsstrå op.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Er Vildoksen villig at trælle for dig, vil den stå ved din Krybbe om Natten?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Binder du Reb om dens Hals, pløjer den Furerne efter dig?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Stoler du på dens store Kræfter; overlader du den din Høst?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Tror du, den kommer tilbage og samler din Sæd på Loen?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
Mon Strudsens Vinge er lam, eller mangler den Dækfjer og Dun,
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
siden den betror sine Æg til Jorden og lader dem varmes i Sandet,
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
tænker ej på, at en Fod kan knuse dem, Vildtet på Marken træde dem sønder?
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
Hård ved Ungerne er den, som var de ej dens; spildt er dens Møje, det ængster den ikke.
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
Thi Gud lod den glemme Visdom og gav den ej Del i Indsigt.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
Når Skytterne kommer, farer den bort, den ler ad Hest og Rytter.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Giver du Hesten Styrke, klæder dens Hals med Manke
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
og lærer den Græshoppens Spring? Dens stolte Prusten indgyder Rædsel.
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
Den skraber muntert i Dalen, går Brynjen væligt i Møde;
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
den ler ad Rædselen, frygter ikke og viger ikke for Sværdet;
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Koggeret klirrer over den, Spydet og Køllen blinker;
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
den sluger Vejen med gungrende Vildskab, den tøjler sig ikke, når Hornet lyder;
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
et Stød i Hornet, straks siger den: Huj! Den vejrer Kamp i det fjerne, Kampskrig og Førernes Råb.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Skyldes det Indsigt hos dig, at Falken svinger sig op og breder sin Vinge mod Sønden?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Skyldes det Bud fra dig, at Ørnen flyver højt og bygger sin højtsatte Rede?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
Den bygger og bor på Klipper, på Klippens Tinde og Borg;
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
den spejder derfra efter Æde, viden om skuer dens Øjne.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
Ungerne svælger i Blod; hvor Valen findes, der er den!
