Job 39

1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

Ved du Tiden, naar Stengederne føde? har du taget Vare paa, naar Hinderne ville føde?

2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

Tæller du de Maaneder, som de fylde, eller ved du Tiden, naar de føde?

3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

De bøje sig sammen, de føde deres Unger og kaste deres Byrde.

4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Deres Unger blive stærke, de blive store paa Marken, de gaa ud og komme ikke tilbage til dem.

5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

Hvo har ladet Vildæselet ud i det frie? og hvo løste Skovæselets Baand,

6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

hvilket jeg har givet den slette Mark til dets Hjem og Saltørkenen til dets Bo.

7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

Det ler ad Stadens Tummel; det hører ikke Driverens Buldren.

8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

Hvad det opsporer paa Bjergene, er dets Føde, og det søger efter alt det grønne.

9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

Mon Enhjørningen har Lyst til at trælle for dig? mon den vil blive Natten over ved din Krybbe?

10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Kan du tvinge Enhjørningen ved dens Reb til at holde Furen? mon den vil harve Dalene efter dig?

11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Kan du forlade dig paa den, fordi dens Kraft er stor? og kan du overlade den dit Arbejde?

12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

Kan du tro den til, at den vil føre dig din Sæd hjem og samle den hen til din Tærskeplads?

13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Strudsenes Vinge svinger sig lystigt; mon det er Storkens Vinge og Fjer?

14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

Nej, den overlader sine Æg til Jorden og lader dem varmes i Støvet,

15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

og den glemmer, at en Fod kunde trykke dem i Stykker, og et vildt Dyr paa Marken søndertræde dem.

16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Den handler haardt med sine Unger, som vare de ikke dens egne; er dens Møje end forgæves, er den uden Frygt.

17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

Thi Gud har ladet den glemme Visdom og har ikke givet den Del i Forstand.

18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

Paa den Tid, naar den svinger sig i Højden, da beler den Hesten og den, der rider paa den.

19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

Kan du give Hesten Styrke eller klæde dens Hals med flagrende Manke?

20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Kan du gøre, at den springer som Græshoppen? dens prægtige Prusten er forfærdelig.

21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

Den skraber i Dalen og fryder sig i Kraft; den farer frem imod den, som bærer Rustning

22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

Den ler ad Frygt og forskrækkes ikke og vender ikke tilbage for Sværdets Skyld.

23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

Pilekoggeret klirrer over den, ja, det blinkende Jern paa Spyd og Glavind.

24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Med Bulder og Fnysen sluger den Vejen og bliver ikke staaende stille, naar Trompetens Lyd høres.

25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

Saa snart Trompeten lyder, siger den: Hui! og lugter Krigen i det fjerne, Fyrsternes Raab og Krigstummelen.

26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Er det efter din Forstand, at Spurvehøgen flyver, udbreder sine Vinger imod Sønden?

27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

Eller er det efter din Befaling, at Ørnen flyver højt og bygger sin Rede i det høje?

28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

Den bor paa Klippen og bliver der om Natten, paa Tinden af en Klippe og Borg.

29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

Derfra spejder den efter Føde; dens Øjne se ud i det fjerne,

30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

og dens Unger drikke Blod; og hvor der er ihjelslagne, der er den.