Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
Znaš li kako se legu divokoze? Vidje li kako se mlade košute?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Izbroji li koliko nose mjeseci, znaš li u koje doba se omlade?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
Sagnuvši se, polegu lanad svoju i breme usred pustinje odlažu,
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
a kad im porod ojača, poraste, ostave ga i ne vraćaju mu se.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Tko dade divljem magarcu slobodu i tko to oglav skinu njemu s glave?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
U zavičaj mu dadoh ja pustinju i polja slana da ondje živuje.
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
Buci gradova on se podruguje i ne sluša goničevih povika.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
Luta brdima, svojim pašnjacima, u potrazi za zeleni svakakvom.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Možeš li slugom učinit' bivola, zadržat' ga noć jednu za jaslama?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Možeš li njega za brazdu prikovat' da ralo vuče po docima tvojim?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Možeš li se osloniti na njega jer je njegova snaga prevelika i prepustit' mu težak svoj posao?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Misliš li tebi da će se vratiti i na gumno ti dotjerati žito?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
Krilima svojim noj trepće radosno, iako krila oskudnih i perja.
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
On svoja jaja na zemlji ostavlja, povjerava ih pijesku da ih grije,
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
ne mareć' što ih zgazit' može noga ili nekakva divlja zvijer zgnječiti.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
S nojićima k'o s tuđima postupa; što mu je trud zaludu, on ne mari.
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
Jer Bog je njega lišio pameti, nije mu dao nikakva razbora.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
Ali kada na let krila raširi, tada se ruga konju i konjaniku.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Zar si ti konja obdario snagom zar si mu ti vrat grivom ukrasio?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Zar ti činiš da skače k'o skakavac, da u strah svakog nagoni hrzanjem?
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
Kopitom zemlju veselo raskapa, neustrašivo srlja na oružje.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
Strahu se ruga, ničeg se ne boji, ni pred mačem uzmaknuti neće.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Na sapima mu zvekeće tobolac, koplje sijeva i ubojna sulica.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
Bijesan i nestrpljiv guta prostore; kad rog zasvira, tko će ga zadržat':
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
na svaki zvuk roga on zarže: Ha! Izdaleka on ljuti boj već njuši, viku bojnu i poklič vojskovođa.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Zar po promislu tvojem lijeće soko i prema jugu krila svoja širi?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Zar se na nalog tvoj diže orao i vrh timora gnijezdo sebi vije?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
Na litici on stanuje i noćÄi, na grebenima vrleti visokih.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
Odatle na plijen netremice vreba, oči njegove vide nadaleko.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
Krvlju se hrane njegovi orlići; gdje je ubijenih, tamo je i on.”
