Job 39
1 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
Sathar caa tapenhaih atue na panoek maw? To tih ai boeh loe tasuk caa tapenhaih atue na panoek maw?
2 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
Ca tapen karoek to khrah nazetto maw zokpomh, tito na panoek maw? To tih ai boeh loe nihcae tapenhaih atue na panoek maw?
3 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
Nihcae loe tabok o, caa tapen o; to naah caa tapenhaih kana to pahnet o.
4 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
A caanawk loe ngantui o moe, taw ah qoeng o tahang; amno to caeh o taak, amlaem o let ai boeh.
5 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
Mi mah maw taw ih hrangnawk angmah koeh ah prasak? Mi mah maw taw hrang ih aqui to khramh pae thaih?
6 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
Anih ohhaih ahmuen to praezaek ah ka sak moe, karoem long to anih ohhaih ahmuen ah ka paek.
7 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
Anih loe vangpui thung ih loknawk to pahnuithuih moe, kamongh kami hanghaih lok doeh tahngai ai.
8 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
Anih loe maenawk nuiah prat moe, kahing phrohnawk to pakrong.
9 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
Hmawsaeng taw ih maitaw loe na tok to sak moe, nang khaeah oh han koeh tih maw?
10 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Laikok toksak hanah qui hoiah na zae thai tih maw? To tih ai boeh loe laikok atok hanah na hnukah bang thai tih maw?
11 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Anih thacakhaih to na oep han maw? To tih ai boeh loe na sak ih tok to anih khaeah na aap thai tih maw?
12 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
Anih mah im ah cang na phaw pae ueloe, tapup thungah na suem pae tih, tiah na tang maw?
13 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
Tawtaaw tavaa loe amoekhaih hoiah pakhraeh to boh, toe tahnongsawk tavaa hoi Ostrich tavaa loe anih ih amui hoiah patah thai ai,
14 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
anih loe long ah taduih moe, savuet long hoiah tadui to khaeksak,
15 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
anih loe khok hoiah angmah ih tadui to cawh moeng ueloe, taw ih moi mah tadui koisak moeng tih, tito panoek ai.
16 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
Anih loe a caanawk to angmah ih caa ai baktiah khet, anih caasakhaih loe azom pui ni, tiah poek ai;
17 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
Sithaw mah anih han palunghahaih to paek ai, panoekhaih roe paek ai.
18 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
Toe pakhraeh atoengh tahang naah, anih mah hrang hoi a nuiah kangthueng kami to pahnuithuih.
19 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
Hrang tha na caksak maw? Anih ih tahnong to na khuk pae maw?
20 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Pakhuh kangphet baktiah maw nang phetsak? Anih anghahaih takhi tuen loe zit thoh parai.
21 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
Anih loe azawn ah cawnh tapaih, a thacakhaih to angoep moe, misatuh kaminawk to a hmaang.
22 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
Zithaih to pahnuithuih, zithaih tidoeh tawn ai; sumsen doeh cawn taak ai.
23 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
Anih kahhaih palaa tuen to tacawt, tayae hoi misa angvaenghaih aphaw loe ampha hlip.
24 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
Anih loe palungphui moe, thacakhaih palung hoiah long to a caak; mongkah lok a thaih naah, om duem thai ai.
25 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
Mongkah lok thaih naah, Ha, ha, tiah a thuih; misatuh angraeng ih lok, misa pahruekhaih lok ahmui loe ahmuen kangthla hoiah panoek thaih.
26 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Tahmu loe na patuk ih palunghahaih hoiah pakhraeh to boh moe, aloih bangah azawk tathuk maw?
27 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
Tahmu loe na paek ih lok pongah maw van bangah azawk tahang moe, hmuensang ah tabu to boh?
28 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
Anih loe lungsong nuiah oh, cathaeng loe anih ohhaih kacak ahmuen ah oh.
29 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
To ahmuen hoiah a khet moe, caak koi moi to ahmuen kangthla hoiah hnuk thaih.
30 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
A caanawk doeh athii to pazoh o toeng; anih loe kadueh qok ohhaih ahmuen ah oh, tiah a naa.
