Job 37
1 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
super hoc expavit cor meum et emotum est de loco suo
2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
audite auditionem in terrore vocis eius et sonum de ore illius procedentem
3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
subter omnes caelos ipse considerat et lumen illius super terminos terrae
4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
post eum rugiet sonitus tonabit voce magnitudinis suae et non investigabitur cum audita fuerit vox eius
5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
tonabit Deus in voce sua mirabiliter qui facit magna et inscrutabilia
6 Se, åt snön giver han bud: "Fall ned till jorden", så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
qui praecipit nivi ut descendat in terram et hiemis pluviis et imbri fortitudinis suae
7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
qui in manu omnium hominum signat ut noverint singuli opera sua
8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
ingredietur bestia latibulum et in antro suo morabitur
9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
ab interioribus egreditur tempestas et ab Arcturo frigus
10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
flante Deo concrescit gelu et rursum latissimae funduntur aquae
11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
frumentum desiderat nubes et nubes spargunt lumen suum
12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
quae lustrant per circuitum quocumque eas voluntas gubernantis duxerit ad omne quod praeceperit illis super faciem orbis terrarum
13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
sive in una tribu sive in terra sua sive in quocumque loco misericordiae suae eas iusserit inveniri
14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
ausculta haec Iob sta et considera miracula Dei
15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
numquid scis quando praeceperit Deus pluviis ut ostenderent lucem nubium eius
16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
numquid nosti semitas nubium magnas et perfectas scientias
17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
nonne vestimenta tua calida sunt cum perflata fuerit terra austro
18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
tu forsitan cum eo fabricatus es caelos qui solidissimi quasi aere fusi sunt
19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
ostende nobis quid dicamus illi nos quippe involvimur tenebris
20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
quis narrabit ei quae loquor etiam si locutus fuerit homo devorabitur
21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
at nunc non vident lucem subito aer cogitur in nubes et ventus transiens fugabit eas
22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
ab aquilone aurum venit et ad Deum formidolosa laudatio
23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
digne eum invenire non possumus magnus fortitudine et iudicio et iustitia et enarrari non potest
24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
ideo timebunt eum viri et non audebunt contemplari omnes qui sibi videntur esse sapientes
