Job 37
1 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
Igenis, ezért remeg szívem s felszökken helyéből.
2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
Hallva halljátok hangja háborgását s a morajt, mely szájából kél;
3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
az egész ég alatt van terjedése és fénye a föld szélein.
4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
Utána ordít a hang: dörög fenséges hangján, s nem tartja vissza, midőn hallatszik hangja.
5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
Csodásan dörög Isten a hangján, nagyokat tesz, s nem ismerjük meg.
6 Se, åt snön giver han bud: "Fall ned till jorden", så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
Mert a hónak mondja: szállj a földre, meg a hulló esőnek, hatalmasan hulló esőjének
7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
Minden ember kezét lepecsételi, hogy megismerje alkotását minden halandó.
8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
S bemegy a vad a leshelyre, és tanyáiban lakozik.
9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
A kamarából szélvész jő és a szóró szelektől a hideg.
10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
Isten leheletétől jég keletkezik s a vizek tágassága szilárddá lesz.
11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
Nedvességgel meg is terheli a felleget, szétterjeszti fényének felhőjét.
12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
S az körökben egyre forog, kormányzása által, cselekvésök szerint, bár mire rendeli őket a földkerekség színén;
13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
hol ostorul, ha földjének javára van, hol szeretetre nyújtja.
14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
Figyelj erre, Jób, állj meg és vedd észre Isten csodáit!
15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
Tudsz-e róla, midőn Isten ügyel rájuk, s tündökölteti felhőjének fényét?
16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
Tudsz-e a fellegnek lengéséről, a tökéletes tudásúnak csodáiról?
17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
Te, kinek melegek a ruhái, midőn a földet pihenteti a déli szél által.
18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
Vele boltozod a mennyeket, melyek erősek, mint a szilárd tükör?
19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
Tudasd velünk, mit mondjunk neki! Mit sem hozhatunk fel a sötétség miatt.
20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
Jelentetik-e neki, hogy beszélek, avagy szólt-e ember, hogy elpusztíttassék?
21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
Most ugyan nem látni a fényt, mely ragyogó a mennyekben; de a szél átvonul s megtisztítja azokat.
22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
Észak felől arany jön, Isten mellett félelmes fenség.
23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
A Mindenhatót, nem érjük őt fel, a nagy erejűt, de a jogot és teljes igazságot nem sérti meg.
24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
Azért félik őt az emberek, nem nézi ő mind a bölcsszívűeket.
