< Job 37 >

1 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
Des entsetzt sich mein Herz und bebet.
2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
Lieber, höret doch, wie sein Donner zürnet, und was für Gespräch von seinem Munde ausgehet!
3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
Er siehet unter allen Himmeln, und sein Blitz scheinet auf die Enden der Erde.
4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
Dem nach brüllet der Donner, und er donnert mit seinem großen Schall, und wenn sein Donner gehöret wird, kann man's nicht aufhalten.
5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
Gott donnert mit seinem Donner greulich und tut große Dinge, und wird doch nicht erkannt.
6 Se, åt snön giver han bud: "Fall ned till jorden", så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
Er spricht zum Schnee, so ist er bald auf Erden, und zum Platzregen, so ist der Platzregen da mit Macht.
7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
Alle Menschen hat er in der Hand als verschlossen, daß die Leute lernen, was er tun kann.
8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
Das wilde Tier gehet in die Höhle und bleibt an seinem Ort.
9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
Von Mittag her kommt Wetter und von Mitternacht Kälte.
10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
Vom Odem Gottes kommt Frost, und große Wasser, wenn er auftauen läßt.
11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
Die dicken Wolken scheiden sich, daß es helle werde, und durch den Nebel bricht sein Licht.
12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
Er kehret die Wolken, wo er hin will, daß sie schaffen alles, was er ihnen gebeut, auf dem Erdboden,
13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
es sei über ein Geschlecht oder über ein Land, so man ihn barmherzig findet.
14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
Da merke auf, Hiob; stehe, und vernimm die Wunder Gottes!
15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
Weißt du, wenn Gott solches über sie bringt und wenn er das Licht seiner Wolken läßt hervorbrechen?
16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
Weißt du, wie sich die Wolken ausstreuen? Welche Wunder die Vollkommenen wissen.
17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
Daß deine Kleider warm sind, wenn das Land stille ist vom Mittagswind?
18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
Ja, du wirst mit ihm die Wolken ausbreiten, die fest stehen wie ein gegossener Spiegel.
19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
Zeige uns, was wir ihm sagen sollen; denn wir werden nicht dahin reichen vor Finsternis.
20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
Wer wird ihm erzählen, daß ich rede? So jemand redet, der wird verschlungen.
21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
Jetzt siehet man das Licht nicht, das in den Wolken helle leuchtet; wenn aber der Wind wehet, so wird's klar.
22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
Von Mitternacht kommt Gold zu Lob vor dem schrecklichen Gott.
23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
Den Allmächtigen aber mögen sie nicht begreifen, der so groß ist von Kraft; denn er wird von seinem Recht und guter Sache nicht Rechenschaft geben.
24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
Darum müssen ihn fürchten die Leute; und er fürchtet sich vor keinem, wie weise sie sind.

< Job 37 >