Job 37

1 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

C’est pour cela que mon cœur a été saisi d’effroi, et qu’il est sorti de sa place.

2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

Écoutez très attentivement sa voix terrible, et les sons qui sortent de sa bouche.

3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

Lui-même porte ses regards au-dessous de tous les cieux, et sa lumière se répand sur les confins de la terre.

4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

Après lui un bruit éclatera comme un rugissement; il tonnera par la voix de sa grandeur, et lorsqu’on aura entendu sa voix, on ne pourra la comprendre.

5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

Dieu tonnera merveilleusement par sa voix, lui qui fait des choses grandes et impénétrables;

6 Se, åt snön giver han bud: "Fall ned till jorden", så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

Qui ordonne de descendre sur la terre à la neige et aux pluies de l’hiver, et à ses fortes ondées;

7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

Qui met un sceau sur la main de tous les hommes, afin qu’ils reconnaissent chacun leurs œuvres.

8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

La bête entrera dans sa tanière, et elle demeurera dans son antre.

9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

Des lieux intérieurs sortira la tempête, et d’Arcturus le froid.

10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

Au souffle de Dieu, la glace se durcit, et de nouveau les eaux les plus abondantes se répandent.

11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

Le blé désire les nuées, et les nuées répandent leur lumière.

12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

Elles parcourent tous les lieux où les conduit la volonté de celui qui les gouverne, et selon ce qu’il leur a ordonné sur la face du globe de la terre,

13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

Soit dans une tribu, soit dans sa terre, soit en quelque lieu de sa miséricorde que ce soit, où il leur aura commandé de se trouver.

14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

Job, écoute ceci attentivement; arrête-toi, et considère les merveilles de Dieu.

15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

Est-ce que tu sais quand Dieu a ordonné aux pluies de faire paraître la lumière des nuées?

16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

Est-ce que tu connais les grands sentiers des nuées et les sciences parfaites?

17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

Tes vêtements ne sont-ils pas échauffés, lorsque le vent du midi souffle sur la terre?

18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

Tu as peut-être formé avec lui les cieux qui sont très solides, comme s’ils avaient été coulés en bronze.

19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

Montre-nous ce que nous pourrons lui dire; car nous, nous sommes enveloppés de ténèbres.

20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

Qui lui racontera ce que je dis? Que si un homme en parle, il sera absorbé.

21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

Mais maintenant ils ne voient pas la lumière: soudain l’air s’épaissira en nuées, et le vent, passant, les dissipera.

22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

C’est du côté de l’aquilon que l’or vient, et la louange qu’on donne à Dieu doit être accompagnée de crainte.

23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

Nous ne pouvons le comprendre dignement: il est grand en puissance, en jugement et en justice, et il ne peut être l’objet d’un récit.

24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.

C’est pourquoi les hommes le craindront, et aucun de ceux qui croient être sages n’osera le contempler.