Job 32
1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
Naʻe tuku ai ʻe he kau tangata ʻe toko tolu ni ʻenau lea atu kia Siope, koeʻuhi naʻe māʻoniʻoni ia ʻi hono mata ʻoʻona.
2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
Pea naʻe tupu ʻae ʻita ʻa Elihu ko e foha ʻo Palakela ko e tangata Pusa, ʻi he kāinga ʻo Lame: naʻe tupu ʻene ʻita kia Siope, koeʻuhi naʻa ne fakatonuhiaʻi ia ʻe ia kae ʻikai ko e ʻOtua.
3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
Naʻe ʻita foki ia ki hono kāinga ʻe toko tolu, koeʻuhi naʻe ʻikai te nau faʻa talia ʻa Siope, ka kuo nau talatalaakiʻi ia.
4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
Ka naʻe tatali ʻa Elihu kaeʻoua ke ʻosi ʻae lea ʻa Siope, koeʻuhi naʻa nau motuʻa ʻiate ia.
5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
Pea ʻi he vakai ʻa Elihu kuo ʻikai ha tali ʻi he ngutu ʻoe kau tangata ʻe toko tolu ni, naʻe tupu ʻene ʻita.
6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
Pea naʻe lea ʻa Elihu ko e foha ʻo Palakela ko e tangata Pusa, ʻo ne pehē, “ʻOku ou siʻi au, kae motuʻa ʻakimoutolu; ko ia ne u manavahē ai, ʻo taʻefiefakahā ʻa hoku loto.
7 Jag tänkte: "Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom."
Ne u pehē, ‘ʻE lea ʻae ngaahi ʻaho, pea ʻe akonekina ke poto ʻe he ngaahi taʻu lahi.’
8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
Ka ʻoku ai ʻae laumālie ʻi he tangata, pea ʻoku foaki kiate ia ʻae ʻilo lahi ʻe he fakamānava ʻae Māfimafi.
9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
ʻOku ʻikai poto ʻae houʻeiki kotoa pē, pea ʻoku ʻikai ʻilo ʻe he mātuʻa ʻae fakamaau.
10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
Ko ia ne u pehē ai, ‘Fanongo mai kiate au; te u fakahā foki hoku loto.’
11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
“Vakai, ne u tatali ki hoʻomou ngaahi lea; naʻaku fakafanongo ki hoʻomou ngaahi fakamatala, ʻi he lolotonga homou hakule ki haʻamou lea.
12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
ʻIo, ne u tokangaʻi ʻakimoutolu, pea vakai, kuo ʻikai ha taha ʻiate kimoutolu kuo ne lavaʻi ʻa Siope, pe tali ʻene ngaahi lea:
13 Nu mån I icke säga: "Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne."
Telia naʻa mou pehē, ‘Kuo mau ʻiloʻi ʻae poto: ʻoku lī hifo ia ʻe he ʻOtua, kae ʻikai ko e tangata.’
14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
Pea ko eni, naʻe ʻikai te ne lea fakatotonu mai kiate au: pea ʻe ʻikai te u tali ʻaki ia ʻa hoʻomou ngaahi lea.
15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
“Naʻe ofo ʻakinautolu, ʻo ʻikai te nau toe lea: pea fakalongo pe.
16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
Pea kuo u tatali, (he naʻe ʻikai te nau lea, kae tutuʻu pe, ʻo ʻikai toe lea: )
17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
Pea ne u pehē, ‘Te u tali foki ʻeau ʻi hoku lakanga, te u fakahā foki hoku loto.’
18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
He ʻoku ou pito ʻi he ngaahi lea, ʻoku fakangaueʻi au ʻe hoku laumālie.
19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
Vakai, ʻoku tatau hoku loto mo e uaine taʻehanoava; ʻo hangē ko e ngaahi hina ʻoe uaine foʻou, ʻoku toe siʻi pea mahaehae.
20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
Te u lea kau fiemālie: te u faʻai hoku loungutu ʻo tali.
21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
ʻOfa ke ʻoua naʻaku filifilimānako ki ha taha, pea ʻoua naʻaku ʻai ʻae hingoa fakalapu ki ha tangata.
22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
He ʻoku ʻikai te u ʻilo ke ʻai ʻae hingoa lapu; telia naʻa ʻave fakavave ai au ʻe hoku Tupuʻanga.
