Job 32
1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
Omiserunt autem tres viri isti respondere Iob, eo quod iustus sibi videretur.
2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
Et iratus, indignatusque est Eliu filius Barachel Buzites, de cognatione Ram: iratus est autem adversum Iob, eo quod iustum se esse diceret coram Deo.
3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
Porro adversum amicos eius indignatus est, eo quod non invenissent responsionem rationabilem, sed tantummodo condemnassent Iob.
4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
Igitur Eliu expectavit Iob loquentem: eo quod seniores essent qui loquebantur.
5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
Cum autem vidisset quod tres respondere non potuissent, iratus est vehementer.
6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
Respondensque Eliu filius Barachel Buzites, dixit: Iunior sum tempore, vos autem antiquiores, idcirco demisso capite, veritus sum vobis indicare meam sententiam.
7 Jag tänkte: "Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom."
Sperabam enim quod aetas prolixior loqueretur, et annorum multitudo doceret sapientiam.
8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
Sed, ut video, Spiritus est in hominibus, et inspiratio Omnipotentis dat intelligentiam.
9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
Non sunt longaevi sapientes, nec senes intelligunt iudicium.
10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
Ideo dicam: Audite me, ostendam vobis etiam ego meam sapientiam.
11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
Expectavi enim sermones vestros, audivi prudentiam vestram, donec disceptaremini sermonibus:
12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
Et donec putabam vos aliquid dicere, considerabam: sed, ut video, non est qui possit arguere Iob, et respondere ex vobis sermonibus eius.
13 Nu mån I icke säga: "Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne."
Ne forte dicatis: Invenimus sapientiam, Deus proiecit eum, non homo.
14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
Nihil locutus est mihi, et ego non secundum sermones vestros respondebo illi.
15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
Extimuerunt, nec responderunt ultra, abstuleruntque a se eloquia.
16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
Quoniam igitur expectavi, et non sunt locuti: steterunt, nec ultra responderunt:
17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
Respondebo et ego partem meam, et ostendam scientiam meam.
18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
Plenus sum enim sermonibus, et coarctat me spiritus uteri mei.
19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
En venter meus quasi mustum absque spiraculo, quod lagunculas novas disrumpit.
20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
Loquar, et respirabo paululum: aperiam labia mea, et respondebo.
21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
Non accipiam personam viri, et Deum homini non aequabo.
22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
Nescio enim quamdiu subsistam, et si post modicum tollat me Factor meus.
